Jag har ärvt min mormors tummade brev från en beundrare, när hon som ung vistades på sanatorium. I en ask med omsorgfullt knutet band ligger brev jag själv fått en gång; från bästa vänner, den seende lärarinnan, min mamma och från honom, han min själsfrände.
I bokhyllan står Mozarts brev, Aimée & Jaguars brev och Maria Wines memoarer med Lundkvists brev. Plus en mängd nedtecknade skrönor, minnen, berättelser.
Samtal. Poesi. Bekännelser.
Frågor där jag själv får gissa svaret, eller svar på frågor jag inte har läst.
Människor vars röster aldrig klingat ut.
En spretig handstil tar mig tillbaka till den starka närvaron i mötet med pappan till mina barn. Den kärleken kommer alltid vara bevarad; varje brev bär vittnesbörd. Men sen? Min andra kärlek fick ord i sms - jag vet inte hur många telefoner som har passerat sedan dess.
Och nu?
Människor jag möter i verkligheten berikar och berör mig. Privat och professionellt. Men inget kommer att finnas kvar. Mail raderas, chat raderar sig själv, facebook lagras i skuggor.
Här och nu är bra. Det finns ingen anledning att vältra sig i det som varit. Nostalgi blir lätt som att köra bil med handbromsen i.
Men ändå.
Allt måste inte försvinna bort i cyperspace i samma stund som det är formulerat. Våra möten är så mycket större än bara ettor och nollor ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar