"Grattis Charlotte Kalla" står det i den rullande texten på Pajala kommunhus (strax efter klockslag och temperatur-angivelse).
Och jag slås av vissheten att jag själv aldrig skulle smälla upp en sådan text. Jag känner inte nationell stolthet. Har aldrig gjort, trots OS-vinster, tennispokaler och schlagersegrar. Jag kan känna djup respekt och högaktning för individer som gör något riktigt bra. Som spränger gränser och töjer rekord. Eldsjälar. Inspiratörer. Artister och atleter. Upptäcktsresanden och forskare.
Att däremot tycka att hela landet är lite lyckligare idag, på grund av Charlotte Kalla, eller att vara extra stolt över den nation jag fötts i, bara för att en skicklig skidåkare också råkar ha Sverige stämplat i sitt pass, nej ... det kan jag inte.
Vad jag däremot är stolt över är den pjäs som formas framför mina ögon. På scenen talas nu fem språk: ukrainska, arabiska, tigrinja, meänkieli och svenska. Åtta asylsökande vuxna har valt att lägga tid och energi på att berika vår föreställning. Fylla den med kroppar, med ljud och rörelse.
Allt hör samman. Människor, djur, stjärnor, skogar och hav - allt är del av samma gudomliga ström vi kallar liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar