Kollegan och jag satt i restaurangvagnen. Två främmande män vid bordet intill frågade om de fick flytta till oss istället. En äldre och en i min ålder. Båda var från norr. Vi började prata. Det var många timmar att fördriva, på väg söderut.
Den yngre hade druckit rätt kraftigt, blicken var simmig. Röstvolymen aningen för hög. Han hade arbetat i gruvan i 29 år. Och nu, här på tåget, började han sjunga. En klar, fin tenorröst.
- Vilken vacker röst du har, sa jag och hans ögon blev ännu simmigare.
- Vet du, jag drömde om att söka till musikhögskolan. Men det blev inte så. Och nu är det för sent.
- Inget är nånsin försent, sa jag. Du skulle kunna sjunga i ett band. Eller i en kör?
- Nej vet du, det vågar jag inte. Om jag hade varit nykter hade jag suttit kvar där borta och varit skraj och aldrig börjat prata med er ...
Ja. Jag vet ju. Så ofta jag mött de där männen, just uppe i norr, som måste berusa sig för att komma ut ur sitt skal. Som först när alkoholen flödar kan busa, sjunga, dansa, leka - och prata. Det är så sorgligt. All denna inlåsta längtan.
Dessutom.
Det finns inte många körer som inte skulle jubla över en bra tenor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar