Nu är jag riktigt rädd

Sorterar post efter en veckas frånvaro från mitt hem. Det är inget konstigt med det. Men då ser jag plötsligt ett brunt avlångt kuvert som ramlat ner under köksbordet. Jag böjer mig ner och lyfter sakta upp det. Och genast börjar pulsen slå snabbare.

Jag har fått ett militärbrev. Med ”klassificerat innehåll”. Hjälp. Jag som är pacifist och humanist, jag som vill odla tusenskönor på minfält, klä taggtråd med vit tyll och brodera peace-märken på uniformsjackor. Nu har de hittat mig. Ställt in sina kikarsikten på mig. Jag kommer inte undan längre.

Svettpärlorna rinner ner för pannan. Tankarna irrar i panik. Jag vill kasta brevet ifrån mig, helst bränna upp det, eller i alla fall borra ner det i soporna, knyta ihop påsen och omedelbart slänga den i bostadsföreningens gemensamma container.

Men måste jag inte öppna? Vad händer om jag trotsar överheten?

Jag samlar mig. Tar ett djupt andetag och sprättar upp kuvertet med skakig hand:
Erbjudande om medlemskap i Svensk Militärhistorias Bokklubb.

Ach so…

Och ja, jag erkänner. Jag överdrev. Men det finns ett korn av sanning i min text, för genom min kropp flög blixtsnabbt inlevelsen i hur det skulle kännas att vara flykting från en militärdiktatur eller ett krigshärjat land, och få den här typen av reklam rätt ner i sin svenska brevlåda.

För jävligt, helt enkelt.