Vandrar hem en nästan drömlikt vacker augustikväll och känner saknaden rinna genom hela min kropp. Håret jag inte fick stryka bort ur pannan. Den mjuka överläppen jag aldrig fick nudda.
Som om där var en avgrund emellan.
Omöjlig att överbrygga.
Hemma, i stillhet, börjar en annan puls att slå. Samtal sätts på pränt. Ett nät börjar ta form. Nuet - det sårade, ännu ömmande - ställer om skärpan och en väg börjar bli tydlig.
Dit ska jag gå.
Steg för steg.
Projekt för projekt.
Allt har en början. Också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar