"... utan bara en liten lort."

Idag skriver vi alla om civilkurage.
På varje sida, i varje socialt medium.
Vi ristar in det med tårar i våra hjärtan.
Vi lagrar det med djupa andetag i våra minnesbanker.

Vi ser bilden av en ung man med varm glimt i ögat, lätt lutad som om han ville fråga hur jag hade det. Om han kunde göra något?
Kavaj, skjorta och slips. Mörkt tjockt hår, en dröm för en ung kvinnas hand att sakta smeka. Eller en ung mans, vad vet jag.

Vi läser hans namn.
Lavin.
Låter som en av Tolkiens alver tänker jag; modig, lojal, handlingskraftig.

Vi vet att han inte lever längre. Att han aldrig ska få bära sitt eget barn i famnen. Aldrig mer sparka boll med ungarna på skolgården. Inte sätta bo. Inte utforska sina drömmar. Aldrig heller bli rynkig och lägga på några förargliga extrakilon.

Men vi vet också att han gjorde det vi alla önskar att vi vågade. För ingen vill väl vara en liten lort? Ändå, lortar är vi alla, lite då och då. Det är mänskligt. Det är okej.

Fast just idag behöver vi skriva om Lavin.
Gång på gång på gång.
Hans handling ska lyftas fram i främsta ljuset.
Den betydde något.
Den betyder något.

För det är bara inte en rad ur en saga.

Det finns saker man måste göra, även om det är farligt.
Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort.