Erkänner direkt: jag blev bergtagen. Inte förälskad eller kär utan bergtagen. Jag tar det från början (och delar upp berättelsen i tre, för det är han värd):
Tidig morgon och allt är stängt i den lilla byn. Skit också, det är fyra timmar till nästa stad, och jag vill ha kaffe! Biter ihop. Börjar gå.
Efter en och en halv timme, när de första solstrålarna kastar sig ut över de gula fälten, ser jag ett litet skjul mitt ute i ingenting. Och framför skjulet står en vagn målad i klara färger, dekorerad med hjärtan, kärleksbudskap och fredssymboler. Hela vagnen dignar av läckerheter; bröd, kakor, frukt, marmelad, ost, juicer - allt organiskt och fairtrade. "Varsågod" står det på en skylt. Jag prövar att trycka lite på termosen. Hett, väldoftande kaffe fyller min mugg och hela världen jublar.
Sitter där med min frukost och ser jordens vackraste man komma gående. Barfota, brunbränd, håret i hästsvans och klara ögon i ett öppet och vänligt ansikte. Han ler brett, kramas, bjuder på mer kaffe och visar mig runt i sitt skjul. Där bor han sedan tre år tillbaka.
Och jag kan bara inte gå vidare, jag måste få veta. Vem är han, David i fårskjulet, som bjuder vandrare på något att äta och dricka, dygnet runt, året om? Är han på riktigt, eller en hallucination av min koffeinlängtande hjärna?
Så jag stannar.
Och David berättar sitt livs historia för mig ...
(Fortsättning följer i del två.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar