Det var 2012, då när jag träffade honom den där tidiga morgonen och satt och pratade länge, länge. Vandrare efter vandrare passerade oss. Några sa hej och ångade vidare, några stannade en stund vid fika-vagnen, några märkte inte ens att han var där. Eller trodde kanske att han var en skum uteliggare som man snabbt behövde skynda sig förbi.
September 2014 hade jag bestämt mig för att gå tillbaka. Planerade dagar och distanser så att jag skulle passera fårskjulet, se om David ännu bodde där. Den morgonen det var dags gick jag fel, kom in på en annan väg och fick nästan panik: tänk om jag missar honom!
Men jag hittade en stig som tog mig rätt. Var aningen nervös där jag vandrade uppför i morgondimma. Kallt, rått, fuktigt. Inte alls den sol jag mindes för två år sen.
På långt håll såg jag skjulet. Sen en skylt, ny, den fanns inte 2012, målad med hjärtan, regnbåge, snäckor och solar: välkommen. Vagnen var kvar, ännu mer dignande.
Och där satt han, ensam på sin hårda brits framför en tunna i vilken det brann en eld. Han rostade bröd, petade lite med en pinne på skivorna. Såg så ensam ut. Hans hår var längre, trassligare, han kropp större, starkare, men också mer tyngd och han var fortfarande barfota.
- Vi har träffats förut, sa jag.
Först såg han osäker ut. Borde han ha kommit ihåg mig? Jag smålog, nej vi pratade bara, inget mer, jag stannade inte över natten, men jag har tänkt på dig, berättat om dig och sagt till alla jag mött att de måste gå hit, stanna här, ge sig själva tid att fundera på hur man lever sitt liv.
Då bredde han ut sina armar, log brett med bländvitt leende och glittrande ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar