David på berget, i fårskjulet. Som går en halvmil varje morgon och hämtar vatten för att kunna bjuda vandrare på kaffe, te och juice.
Han hade varit framgångsrik affärsman i Barcelona. Armanikostym, hightech dator och telefon. Kvinnor. Bilar. Och droger. Han kände sig tom, ihålig. Var det här verkligen meningen med livet?
Så han vandrade. 800 kilometer från Pyrenéerna till Santiago de Compostela. Kom fram. Kände efter. Bättre, men ännu inte riktigt där. Vandrade igen, två månader, denna gång helt utan pengar. Steg för steg utan säkerhet, fullkomligt beroende av människors godhet. Och då förstod han.
Sedan dess vill han inte äga något. En stiftelse skapades: Casa de los dioses. Stiftelsen skrev avtal på fårskjulet med en bonde, och med donerade medel kunde varor köpas in att skänkas till de som passerar. Nu bor David där. Inget vatten, ingen elektricitet. Hjälper pilgrimer, vandrare på vägen.
I sol, i regn, i storm, i snö.
Han ger.
(Det fanns en liten burk för de som ville ge en slant tillbaka. Jag gav hela min dagskassa. Den kvällen bjöds jag på vin och pasta med tomatsås av en vänlig, leende dansk man i 70-års åldern.)
1 kommentar:
Så underbart att han finns. Att han visar att ett annat sätt att leva är möjligt. Att du fick möta honom. Och att du berättar för oss.
Skicka en kommentar