En blick och vi fann varandra direkt. Där satt vi, sida vid sida, på en träbänk och drack vatten. Hennes skratt var stort och befriande högt. Jag har alltid tyckt om kvinnor som tar plats.
- Nu är det min femte gång här. Jag kommer alltid tillbaks just hit, till de här vidderna, sa hon och spände blicken i mig. There are some issues out there ...
Jag sa att jag absolut inte ville veta mer, utan upptäcka själv. Istället skrattade vi lite till, kramades länge, och sa att om det är meningen, då ses vi igen. Sen såg jag hennes rygg försvinna. Tuff kvinna. Stark kvinna. Härlig kvinna. Var hon kanske 65?
Tre dagar senare tillbringade vi hela eftermiddagen och kvällen tillsammans. All min artighet, alla mina skydd var bortbrända (there were indeed some issues out there ...) och nu var vi vidöppna för varandra.
För fem år sen fick hon cancer. De sa att hon troligen skulle dö och opererade bort en stor del av hennes kropp. Då gav hon sig av. Vandrade, vandrade, vandrade. Över solrosfält. Intill solrosfält. Förbi solrosfält.
När hon kom tillbaka till Kanada var hon helt frisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar