Skog, skog, skog. Inte en skylt. Inte ett hus. Slingrande väg – inte ens solen gick att följa; ibland lyste den mig i ansiktet, ibland i ryggen och lika ofta från en sida.
Till sist fick jag syn på några människor. En kille i 30 års åldern med svettband och mycket fylld ryggsäck och bakom honom (säkert fem meter) en tjej i samma ålder med betydligt mindre i sin rygga och med sammanbitet ansikte.
Han såg uppgiven ut. Hon såg ut som om hon höll på att explodera. Spänningen dem emellan gick att ta på. Jag hann ifatt, sa hej och presenterade mig.
- Vi tror att vi är vilse, sa han. Vi har gått i evigheter. Min tjej är inte så glad.
Det sista sa han väldigt tyst. Jag förstod och det gjorde ont. Det är väl en sak att vara ensam och van att klara sig själv, en annan att vara i en relation som mår dåligt. Att ständigt undra över vad som ska hända. Frukta uppbrott och ensamhet. Eller ägna kraft åt att hitta botemedel, söka det som reparerar.
- Ska vi slå följe? frågade jag. Om inte annat kan vi kanske dela på en taxi, bara vi kan ta reda på var vi är ungefär.
Vi gick tillsammans. Ganska tysta. Fortfarande bara skog. Han suckade ibland. Hon kved. Mig ville hon inte prata med. Jag tänkte: efter den här vandringen gör de slut. Så synd. Men det är en prövning att gå tillsammans, med skoskav och muskelvärk, i forsande regn eller stekande hetta.
Trekvart senare såg vi äntligen klostret långt nere i dalen.
- Ses vi där? frågade jag.
- Nej, mumlade han, nästan generad. Jag tror att vi måste ta in på hotell.
Så skiljdes vi. Och jag fortsatte min vandring ensam. Bilden av det tyska paret gnagde i mig. Vilken lycka att få vara två. Vilken sorg att förhållanden går sönder.
Och då ... min allra sista dag innan tåget skulle ta mig hem, då såg jag dem igen. Sida vid sida, han med armen ömt runt hennes axlar, kroppar mot varandra, öppna seende ögon. Det strålade om dem. Gemenskap. Hon bar en liten tax i famnen.
- Hej, det är ju ni! sa jag. Har ni fått en hund?
Hennes ansikte var öppet, vackert, leende.
- Det är en hittehund. Den kom till oss, ville vara med oss, vi kunde ju inte lämna honom så vi har fått adoptera honom. Vi åker alla tre tillbaka Tyskland.
Ibland tror jag absolut på änglar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar