Minns en sex timmar lång vandring med mycket trevlig man från Irland. En gång varje år reser han iväg med sina två bästa vänner för att bara gå. Pausa från familjer, arbete och plikter. Nu satt dessa vänner med rejäla skoskav på en buss och istället slog han följe med mig. Vi pratade oavbrutet.
- Män samtalar skuldra mot skuldra, sa han. Kvinnor ansikte mot ansikte.
Jag bad honom utveckla.
- Sätt irländska män i en ring med varsitt glas öl, och de pratar bara sport och drar massa skämt. Kvinnor kan sitta mitt emot varandra, se varandra i ögonen och prata allvar. Öppna sig. Säga sanningar. Det gör inte vi män. Men när vi vandrar skuldra mot skuldra, Paddy, Pete och jag, då pratar vi om allt. Barnen. Svårigheter. Känslor. Det som trycker oss. Så håller vi vår vänskap levande.
Jag har ofta tänkt på det där samtalet sedan dess. Att män skulle 'på-riktigt-prata' skuldra mot skuldra, kvinnor öga mot öga. Om det är sant, då är jag nog mer manlig. För idag har jag vandrat nästan en mil med en vän, en kvinna, och pratat om livet. Livet som tar slut, livet som börjar. Livets utmaningar, svårigheter och glädjeämnen. Och jag föredrar absolut ett samtal skuldra mot skuldra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar