I selfiesens tid

Yta.
Fasad.
Omslag.
Var vacker, var vältränad, var välansad.
Lägg tid och pengar och engagemang på dig själv.
Etisk egoism kan det kanske kallas. Jag är viktigast. Allt mitt är heligt.

Kom dessutom inte hit och smutsa ner; tiggare, flyktingar, massinvandrare. Ni tar jobbet från mig. Ni hotar mina döttrar. Ni stjäl. Ni befolkar fängelserna. Ni har faktiskt inget här att göra, ni har ett eget land. Låt mig vara i fred. Låt min nation vara ren. Ni får väl klara er själva. Skylla er själva.

Mina pengar vill jag ha själv. Ingen stat ska få ta mina pengar. Ingen fattiglapp. Absolut ingen latmask som inte ids arbeta. Jag behöver köpa mig en ny telefon, den andra är ju ett år gammal. Min tillvaro kräver dessutom en nespressomaskin, större platt-TV, läsplatta och Playstation 4, hur ska jag annars palla vardagen? Gymkortet ska förnyas. Och då måste jag ha ny outfit. Och ett aktivitetsarmband. Vill ju inte heller vara allt för blek. Måste åka på solsemester. Måste dricka drinkar varje kväll. Det bara är så.

Dessutom måste jag ha en selfie-pinne. För selfies måste jag ta. Framför spegeln; titta jag har satt på läppstift (plutar så där charmigt). I hissen (kolla, jag är på väg till fest). På festen (suddigt, men man anar att jag dansar och har mycket skoj). Selfie med mitt barn, visst är vi söta tillsammans? Vi gör så mycket roligt hela tiden.

Jag. Mig. Mig själv.
Det är allt jag behöver.

Eller ...?