Kära 31-åriga kvinna.
När ditt brev lästes upp i radio igår fylldes jag av enorm sorg. Men också av respekt och beundran.
Och värme. Värme för dig, för ditt mod, för din fullständiga medvetenhet. Jag skulle vilja vara din vän, få ta del av din mänsklighet. Jag vet att jag har mycket att lära av dig.
Du vill avsluta ditt liv när du ännu har värdighet kvar.
Din kropp är förlamad. Du förmår inte ta ett enda andetag själv.
Ändå tänker du med absolut skärpa.
Hur många fullt friska människor springer inte runt utan någon som helst närvaro i nuet, i varandet? Hur många värdesätter livet? Hur många är medvetna om döden, slutet, spelregeln? Hur många slarvar inte bort andra människor, eller - ännu värre - sig själva?
Kära du.
Jag önskar inget hellre än att läkare, jurister och tjänstemän går dig till mötes, med samma mod och klarhet som du har visat. Jag vill att du ska bemötas med all den sanna humanism och respekt som du är värd.
Och jag ska försöka vara lika stark som du i det som är mitt val:
Livet.
(Länk till brevet)
Andra bloggar om dödshjälp
1 kommentar:
"Hur många fullt friska människor springer inte runt utan någon som helst närvaro i nuet, i varandet?"
Så fullkomligt sant, och jag måste också säga att jag fullständigt respekterar hennes önskan: Om detta liv som jag närvarar i varje sekund inte längre är värdigt, låt mig utgå.
Skicka en kommentar