Ljud av msn-meddelanden och tecknade TV-serier, rockmusik och dataspelsdialog. Tredubblad tvätthög och dito diskstapel. Ketchupflaskan framtagen till mer synlig plats i kylskåpet och ett helt hav av skor i hallen. Flickorna har flyttat hit igen!
I två veckor har jag levt med tystnad, P1 eller klassisk musik, med sallader och grönsakswok, med högar av olika projektarbeten utspridda över hela lägenheten och jobb från morgon till midnatt varvat med fina träffar med singelvänner. Nu inleds en tvåveckorsperiod av läxhjälp, bilskjuts, spagetti & köttfärssås, TV-mys, skratt, samtal och ett och annat spel. Vad jag har längtat!
Aldrig trodde jag, för en så där 10-15 år sedan, att jag bara skulle uppleva mina barns halva uppväxt. Men vi gör våra aktiva val, tar konsekvenserna och bygger ett så gott liv för alla parter som vi förmår. Som en vän alltid säger: "när vi vet bättre, gör vi bättre".
Och nu ser livet ut så här; två veckor ensam, två veckor mammaroll. Det gör inte ett dugg att golven i två av våra tre rum plötsligt är täckta av kläder och kassar! Att jag utsätts för musikalisk korseld eller att jag för länge sedan tröttnat på pytt-i-panna. Det viktiga är att de är här, tjejerna, de jag älskar mest av allt. Allt annat har halkat ner på andra plats. Så ska det vara.
2 kommentarer:
JA så ska det vara. Jag känner igen mig.
hälsar en annan halvtids-morsa.
Mm... det är slitigt att inte kunna vara med dem man tycker om mest hela tiden. Tenderar också att bli workaholic under perioderna jag är ensam. Det finns liksom inget bättre att göra med den extra fritiden man får. Tur att de käraste oftast aldrig är länre bort än ett telefonsamtal. Det känns faktiskt mycket bättre om man får säga jag saknar dig. Att sätta ord på känslorna är viktigt.
Skicka en kommentar