Det var det där med ljuset

Jag åker snabbtåg från huvudstaden till den näst största. Det är en tyst avdelning. En man snarkar högljutt.

Solen står lågt och kastar långa släpande skuggor över de snödraperade fälten. Det glittrar till lite på varje vattenyta och jag anar en lövtunn skorpa is.

Men efter Gnesta blir åkrarna lerbruna igen. Synd. Kombinationen snö och sol är sagolikt vacker.

Det är det där med ljuset. Det drabbar mig. Ständigt. Ljuset i mannens ansikte när barnet läggs på hans bröst. Ljuset i en annan mans blick när han kommer springande mot mig med armarna utbredda. Ljuset i den ena flickans leende och den andras sprudlande skratt. Ljuset mellan de äldre två som tagit sig igenom nästan ett helt liv tillsammans. Ljuset i vännernas omtanke, stöd och stimulans. Skimret vid en vågrörelse och gnistret från en snökristall.
Utan ljuset har jag inte lust med någonting längre.

Länge ser jag ut genom tågfönstret. Solen är på väg ner. Då blir ögonlocken tyngre och tyngre. Snart snarkar jag också.