Gulvita fingrar, vintergrå hud, stripigt hår och röda strimmor i ögonen. Jag fryser! Konstant. Sveper sjalen runt huvudet, drar upp axlarna till öronen och borrar ner händerna i fickorna. Sen går jag till jobbet med blicken i backen, utan att hälsa på en enda. Jag är svenskt kärv, på gränsen till grinig. Bara för att jag fryser.
Lustigt. Jag som har stått i -29 grader och repeterat utomhusopera på en teater enbart byggd av snö och is utan att tveka. Men den här råa, fuktiga, nollgradiga Stockholmskylan, den tar mig helt i besittning. Dessutom gör den mig ständigt hungrig. Och godissugen.
Så jag tänder stearinljus, dricker grönt té och kryper ner under duntäcket med en bit mörk choklad. Värmen sprider sig och allt blir rofyllt och stilla. Mitt lilla korttidside ger förnyad kraft. Jag tittar ut genom fönstret och tänker att även november kan vara en fin månad.
Men sen. Sen kan jag inte hålla det borta från mig längre. Jag minns alla de där ute. De med tidningar istället för duntäcken. De med en klunk renat och en cigg istället för välkryddad köttgryta med lite rödvin till. De som inte har något hem. Eller inte orkar vara där.
Klaga månde Catarina? Nej. Aldrig. Men jag ska omedelbart skänka pengar till Stadsmissionen.
(SMS:a ordet HEMLÖS till 72 900, så skänker du 50 kr till deras arbete bland Stockholms hemlösa.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar