Funderingar forfarande iklädd pyjamas...

Nu har jag legat hela morgonen och tänkt på begreppet instinkt. Vilka instinkter har jag, och vad använder jag dem till? Väljer jag själv mina handlingar, eller styrs jag av något större? Är alla instinkter av godo?

När jag googlar ordet "instinkt" kommer jag till en sida med ordspråk och en annan med dikter. Jag lär mig att instinkt är ett nedärvt beteendemönster hos människor och djur. Jag uppmanas också att lyssna till mina instinkter för att bli en friskare och helare människa.

Men i en text står det: "instinkter är smarta signaler från ditt nervsystem." Den formuleringen tyckte jag om. Just ordet smarta.

För när jag nu har tänkt igenom mitt eget sätt att vara, vilka val jag har gjort i livet och vilka stigar jag har gett mig in på, kommer jag oundvikligt fram till att det finns två mycket starka instinkter som styr mitt beteende.

1. Beskyddarinstinkten (= du ger fan i att ge dig på min familj eller mina barn, för det första. För det andra värnar jag alltid om de som har det svårast i samhället).
2. Överlevnadsinstinkten (= jag är en katt med nio liv, och även om jag länge kan försöka behaga och anpassa mig så kommer jag till en gräns när min stolthet går före och jag väljer att bara lita på mig själv).

Och så, ännu i pyjamas och morgonrock, kommer jag fram till att dessa instinkter faktiskt är smarta. Inget annat. Det är inte fel på mig. Jag är ingen hönsmamma. Jag är inte elak. Jag är självständig, men långt ifrån själv ständigt (såsom en person tolkade begreppet). Jag är handlingskraftig och modig, och de som känner sig överkörda har problem med sin egen självbild, för jag sätter mig aldrig på någon.

Men en instinkt saknar jag nästan helt: Flyktinstinkten.
Frågan är; är det bra eller dåligt?