Var är rondellhundarna?

Jag saknar dem! Rondellhundarna som gjorde stadstrafikkörning till en odyssé över människans fantasi och kreativitet. Nu, på sin höjd, passerar man lite adventsljusbeklädda träd.

Rondellhundsrörelsen gjorde mig mer upprymd än alla em-kval i världen, det var en förtjusande busig folkrörelse som inte skadade någon - tvärtom!

Med jämna mellanrum måste jag passera skyltdockan i telefonkiosken vid Solvalla för att se hur hon nu ser ut (ingen vet vem som klär ut henne). Sist jag åkte förbi hade hon fått en pojkvän. Och på min motorvägsavfart har en konstnär planterat blommor som bildar orden "Hej pappa det är jag" med enorma bokstäver, för att hennes far ska kunna se vad det står. Uppifrån alltså. Från himlen.

Vi säger "hej" när vi ser en lyftkran. Sjunger "allting roterar" på Mörkövägen och tävlar om att först se Trosa Vattentorn. Min bil är dekorerad med asiatisk amulett (ingen Wunderbaum, inga tärningar eller fånig liten nalle) och sittkuddar för skyddsandarna. Och i min vardagsmagi ingår allt ifrån kaffe på sängen och lappar på köksbordet till stearinljus och klassisk musik.

För det måste finnas så mycket mer än bara rutiner och sakliga fakta! Leken är viktig. Och mystiken. Och riterna!

Jag tror jag ska bygga en liten rondellhund och försöka väcka liv i trenden igen. Eller kanske en refugmus?