Jag har varit i Lappland. Snövidder; blicken vandrar långt bort och ögonen slätas ut av alla mjuka linjer och ljusa färger. Det läker. Ett slags lugn fyller mig, säkert också för att jag är borta från allt som händer i det "verkliga" livet, där nere i södra halvan av det långa landet. Hundarna står ute dygnet runt och hundägarna sitter inne vid köksbordet med kokkaffe och hembakta bullar. Det är hemtrevligt. Renar vandrar över skrapade grusvägar och snösparvar flyger upp i flock så fort någon närmar sig. Skotrar och skällande hundspann bryter brutalt tystnad och stillhet. Det är coolt.
Men häftigast av allt är att jag får vara med och göra operaföreställningar för de som aldrig annars självmant skulle ta på sig kavajen och glida in i något av de stora städernas operahus. Här finns inget bladguld i foajén, istället brinner det i öppna spisen. De röda sammetsstolarna är här trästolar, varav några har sittkudde, men de flesta inte. Orkester saknas (...definitivt! - opera ÄR också orkestermusik!) men ett elpiano kan ju låta som både det ena och det andra. Åtta strålkastare utgör den magiska ljussättningen och rekvisitan har vi hittat i Henrikssons lada. Publiktillströmning? Ja, byns innevånare fördubblades till antalet. Hade vi gjort detta i Stockholm skulle publiksiffran vara två miljoner. Bara det!
Och så 16 timmar i bil senare: vitsippor. Mitt hjärta tar ett litet skutt, som alltid på våren. Kära, kära Lappland: jag är så glad att få vara där ibland, men den där lilla vårblomman håller mig kvar här nere. Trots allt.
