Ensam i morgonen

Det är glest mellan inläggen nu. Tiden räcker inte. Och tankarna är fyllda av jobbsammanhang - filosofier får vänta.

Ändå. Nu. Tyst, stilla morgon.
(Eller ja, så tyst som den kan bli i min värld.)

Utanför står allt stilla.
Bara en ensam hare som skuttar under mitt fönster.
Inuti tomhet.
Inga förväntningar, inga förhoppningar.

Det är bra. Jag kommer snart att fylla mig med nya upplevelser.

Livet är ett hav. Ibland glittrar vattendropparna på ytan, ibland piskar stormar. Jag dyker och jag guppar runt om vartannat. Får svidande salt i ögonen. Kramp av kylan. Men upplever också viktlöshet, frihet, omfamning. Och vill inte vara någon annanstans än där jag är.

Det finns inga livbojar. Ingen följebåt. Jag lurar bara mig själv om jag tror någon ska stå vid kajen och ta emot när färden är över.

Haren är borta.
En talgoxe fladdrar förbi.
Funderingarna får klinga ut.
Nu väntar en opera som ska förberedas.

Mellan ett projekt och ett annat

Nu vill jag krypa in i ett bo igen. Gräva mig ett gryt, bygga en koja, borra ner mig. Jag behöver vara i en puppa - bara för en liten stund, för att klinga ut, byta spår, starta om.

Igår avslutades en resa som både tagit ifrån och gett till mig mer än jag insett under resans gång. Idag är jag öm, mör, hes, matt, orkeslös och oinspirerad.

Igår fylldes mina sinnen av icke sinande bekräftelse, gensvar, möten. Idag orkar inga ansiktsdrag ta sig över haknivå.

Igår rann mina tårar, i en stilla lycka över att få skapa, leka, få vara bland goda, varma, inkännande människor. Idag stänger jag av radio och TV för att värna mig från aggressioner, maktmissbruk och hård hud.

Jag har några dagar på mig.
Sedan ska jag ut igen:
Nya ansikten, nya kroppar.
Nya behov, nya hinder att forcera.

Då ska jag stå vid rodret på nytt och ropa med glasklar stämma:
Vi klarar det här. Vind i seglen bara!

Hej världen

Jag har sovit.
Jag har drömt.
Bearbetat. Knådat. Belyst.

Nu är jag het efter en lång dusch, tuff med läderkjol och kajal runt ögonen. Nu ska jag brygga mig det svartaste av kaffe och sedan dra iväg i den smutsigaste av bilar.

Genrep. Upp till bevis.
300 i bänkarna och nästan 100 på scenen.

Jag är beredd.
"Take me now, before I change my mind ..."

Heja fria viljan!

För ett drygt år sedan blev jag uppringd av en TV-producent. De sökte en vigselförrättare till en produktion där experter skulle matcha ihop singlar som sedan fick träffa varandra för första gången någonsin i samma ögonblick som de skulle gifta sig.

Jag svarade Nej tack. Kunde inte tänka mig någon värre, varken själva programidén eller att medverka i den.

Och nu ... Nu har jag förstått att serien har sänts i TV. "Gift vid första ögonkastet". Jag blev tvungen att gå ut på nätet och skumma igenom några avsnitt, för att se vad jag avstått ifrån.

Där fanns allt man kunde önska sig: manliga män och kvinnliga kvinnor, varav en prinsessa och en lite mer elaka styvmodern. Dessa var omgivna av en mängd experter: beteendevetare, psykolog, terapeut, präst. Fotografer. Trevliga, seriösa, säkert kompetenta men framför allt TV-mässiga.

Tre par matchades ihop efter grundlig research. Det tog mig en kvart in i del ett att bli fullkomligt övertygad om att inget par skulle hålla. Jag hoppade till sista delen och fick det bekräftat.

Känslor är inte teori. Ett pussel kan inte läggas med bitar som liknar varandra. Attraktion uppstår genom fem, nej sex sinnen, förtjusning i upptäckten att "being in love is being yourself". Öga mot öga ser du om den du möter är rädd för dig, eller nyfiken på dig. Sex är nödvändigt, rent personkemiskt.

Det jag däremot håller med om, är att en blixtförälskelse eller en drabbande passion inte nödvändigtvis håller i längden. Att bygga vidare vänskap och lusta till en djup och hållbar relation kräver vilja, engagemang och tid. Och förstås en gnutta inspiration. Allra helst utan kameramän och experter.

Släng dig i väggen SVT. Och lägg pengar på vettigare saker än fejk-dejting.

Om värme

Vår.
Dimslöjor som bränns bort av blek sol.
Klar luft. Lite hutter, än.

Värmen tinar nu upp tjälen i jorden.
Värmen smälter bort den sista snöfläcken.
Värmen mjukar upp onda leder.

Tror också värme kan lösa upp ett instängt hjärta.
Värme och fukt.

Som om ett litet, förkrympt och förtorkat russin återigen blev en svällande och frisk druva.

Dagens reflektion

Man kan bli knockad. Rent bokstavligt. Man kan få smällar och slag. Inte bildligt, utan på riktigt.

Det gör inget.
Det viktigaste är att ha människor i sin närhet som bryr sig om.

Jag tar tusen gånger hellre emot smärtan på kroppen än bär den i själen. Kroppen vill vara hel. Den reder sig.

Själen däremot.
Den behöver mycket mer vård och omsorg.

Lush life

Rapport från paradiset.

Igår fylldes natten av skratt och kvitter när de tre unga återförenades i den upplysta poolen. Idag ljudet av mina egna lugna, rytmiska andetag. Simtag efter simtag. Solglitter mot mosaik.

Vi känner igen oss.
Vi har återvänt.
Vi kommer att fortsätta komma hit.

"Ja gööör det!" ropar duvan.

Jag ler. Smuttar vidare på mitt kaffe. Och låter solen kyssa min hud.

Än en gång, till dig

Vi håller varandra i händerna när vi sover.

Varenda liten hudcell njuter av din beröring.
Virriga tankar läggs till ro i din närhet.
Slarvigt lagade sår får en ny chans.

Jag skrattar vid din sida.
Vilar mot din axel.
Hämtar kraft och energi ur vårt gemensamma så-ofta-det-går-basecamp.

Dina varma händer.
Din skarpa hjärna.
Dina ögon som skimrar ljusa.
Din raka rygg. Självklara hållning.
Din manlighet.
Din godhet.

Snart ses vi igen.