Mitt modersarv

Älskade mamma. Jag vet att du läser min blogg. Det här inlägget är till dig.

Intensiva dagar. Projektarbete modell mot-alla-odds. Berg ska flyttas och mirakel uppstå. Under tidspress dessutom. Vi flänger än hit, än dit. Bär. Bygger. Betar av.

Min hjärna går på högvarv. När kvällen kommer och hela kroppen värker vägrar huvudet att koppla ner. Till slut uppstår en slags intervallsömn; en timme då och då. Däremellan bearbetning, planering och några mail.

På väg hem kör dotter M och jag sitter med laptopen i knäet i passagerarsätet och arbetar. Sen skiljs vi åt och jag drar till ön.

Stilla, ihållande regn.
Grå, innehållslös himmel.
Öde gästhamn.
Fåglar som kurar i vassruggar.
En ensam seglare på väg in.

Båten och jag.
Vågornas rörelse i min kropp.
Den regntunga luften mot mitt ansikte.

Nu sitter jag i stugan, har åtgärdat det sista på jobb-fronten och druckit ett glas portvin.

Älskade ö.
Älskade stockhus.
Varma välkomnande kök.
Luftiga befriande sovloft.
Vackra vik.
Oändliga horisont.

Min mor har gett detta till mig att förvalta.
Och jag vet att allt jag gör, på arbetet det intensiva, är att för att ha råd att ta hand om det här.
Mitt modersarv.

I natt kommer jag att sova gott.

Words, words, words

Läste en bra text häromdagen.
Vacker.
Vettig.
Nån annans formuleringar. Men de hade kunnat vara mina.

Om ord.
Att uttala "upplyftande och rogivande" ord till varandra.
Skapa trygghet i en relation. Med ord.

Om beröring.
Att röra vid varandra. Varje dag.
Inte sukta efter nya kickar och ständigt rus, utan våga vila i vardag och enkelhet.

Om kroppsspråket gör mötet naturligt och äkta, så väver orden tråden starkare. Människa till människa.

Älmhults stolthet ...

Det kanske är att svära i kyrkan ... Men jag säger det ändå: Jag gillar inte Ikea.

Tanken var säkert god från början. Skruva ihop själv du, så håller vi kostnaden nere. Trä. Inhemskt. Enkel design. Folkhems-anpassat. Heja Sverige.

Men nu? Idag är det en industri där gula kassar agerar kollekthåvar. Jag tvingas vandra igenom avdelning efter avdelning, runt pallar, hyllar, torn och travar av varor. Alla kliniskt rena, gärna blankt vita eller bjärt pastelliga. De flesta fyrkantiga. Rejält ska det vara.

Och alla dessa fåniga namn! Hur orkar de?
Mattan Sommar, vinglaset Svalka och skåpet Stuva ...
Jag = Kunden Sucka.

Här finns allt. Men ingen människa att fråga. Det mänskliga mötet är fullkomligt bortrationaliserat, till och med vid utgången. (Vilket i och för sig inte gör så mycket; jag har aldrig mött en leende kassör på Ikea.)

Alltså. Jag hittar en sökdator och ska just knappa in min önskade vara. Det visar sig vara en terminal för att bli Ikea Familje-medlem. Tack. Men nej tack.

På en stolpe ser jag till sist en karta, och jag förstår att jag ska till sektion 14. Bra. Men inga nummer hänger i taket. Eller står på skyltar. Eller står nånstans överhuvudtaget. Jag går runt, runt - utan att göra det som är meningen; stoppar inget mer i min gula påse än det jag kom dit för.

Självscannar mig ut.

Och inser att det ena riktiga jag mötte var den söta gamla damen i toalettkön som nöjt påpekade att hon alltid handlar på torsdagar för då är det så väldigt lugnt på Ikea.

Strandsatt

längst ut vid havet
horisonten
stenar och varm sand
och dina viskningar i mitt öra

saltet
vinden
solen
– allt bränner bort det som varit och det som kommer
kvar finns bara åtrån
ljudet av vågorna
din hand på min rygg

och jag tänker
att vad som än händer
fick jag det här