Farfalle nello stomaco

Lite rusig och med darrande fingrar öppnar jag det tjocka kuvertet. Hundratals vita sidor med små svarta, lekande krumelurer. Nu ska jag börja tränga in i verket. Bli ett med musiken. Smaka på orden.

Fast allt är på italienska.
Hmm.
Och jag ska få det till svenska.
Inget bollplank denna gång.
Bara Google translate.
Det får gå.

Coraggio!

Om i enslig skog ...

Plötsligt bara stod han där.
Mitt framför mig.
Alldeles stilla, alldeles lugn.

Jag hejdade mig.
Fylldes av en stor frid.
Väntade.

Vi tittade in i varandras ögon.
Jag kände att han var nyfiken på mig.
Själv fylldes jag av vördnad.
Han var magnifik.

Länge såg vi på varandra.
Sen vände han sig om och började sakta gå av vägen med stora, majestätiska steg.
Vandrade vidare över fälten.

Han,
älgen.

Kvälls-chat

"Sätt inte ditt ljus under skeppan" skrev en nyfunnen kamrat nyss.

Sant.
Jag ska akta mig.
Låta min låga darra till, men aldrig blåsas ut.

Den har utsatts för alldeles för hård vind.

Från en flygstol

Sitter tusentals meter upp i luften och smälter intryck från tre dagar vid Torneälven.

Hösten brann.
Luften renade.
Älven friskade upp bastuhet hud.

Tre kvällar med samtal, vin, vilt kött eller nyfångad fisk.
En av dessa en vild och innerlig fest. En hyllning till kärleken och de två människor som mött varandra, sent i livet men också precis när det var dags.

Och alla dessa goda samtal. Med musiker, artister, entrepenörer, fotografer, designers, en pilot, lekande barn och levnadskonstnärer. Framför allt det.

Igår kväll, medan ljuset la sig över det vidsträckta landskapet ett oerhört intressant samtal med en pensionerad militär. Han sa;

Vill du ha ett liv som bara är kul?
Eller vill du ha ett liv med innehåll?

Baam! Bulls eye.
Just så.
Innehåll. Fyll ditt liv med innehåll.
Då blir det kul - men också så oerhört mycket mer.

Flyget tar mig hem.
Men upplevelsen har tagit mig längre än så.

Höstglöd

Plockar höstlöv till älskad väns bröllopsfest. Tänker på klarhet, äkthet, renhet. På att kärlekslöshet är varje relations största fiende. Eller kärlekssnålhet. Ovilja att ge ut. Oförmåga.

Eller bara okunnighet; kärlek är handling som bygger upp känslorna, både de egna och de i motparten. Ja, just handling. Som att plocka löv och lägga på bord.

Torneälven är ren, ogrumlad, frisk.
Så vill jag också vara.
Och fylld av höstens glöd.
Levande, rörlig, klar.

Släppa taget

Jaha.
Nähä.

Ingenting kan självklart vara som det en gång var.
Ingen kan styras, allt pågår i egna processer.

Utanför mitt fönster växlar löven färg.
Och den närmaste blev en främling.

Ta tjuren vid hornen

Jag vet kanske inte hur man är en schysst person som vårdar sina relationer och ansvarar för sina handlingar. Men jag tror inte på minsta möjliga motståndets lag.

Alltså väntade jag nedanför bussen, tittade honom rakt i ögonen när han steg av och frågade om han hade en minut. Sen försökte jag bättra på grannsämjan. Feg har jag aldrig varit. Och det kändes mycket lättare att gå upp för trapporna efteråt.

Dissad, ratad, dumpad, kritiserad och ifrågasatt - det spelar ingen roll.
Någonstans finns plats för den som är jag.

I soffan

Bastuvarm kropp.

Lugnande doft av trähus.

Stilla gitarrmusik genom kvällen.

Ett nu.

Ett finns kvar.

Jag har allt jag behöver.

Utom en.

Liljeholmen, en tisdag eftermiddag

Hon hade en svart och en prickig strumpa, grå munkjacka och väldigt, väldigt tajta leggings. Under kunde jag tydligt se de prickiga trosorna. På huvudet en röd keps med horn; "Varning för tjuren" stod det på spanska. Hon var kort och rund och lite vaggande.

Hon var förtjusande.

Och hon var omtänksam. Oavbrutet vandrade hon fram och tillbaka på perrongen och varnade oss för getingar. Till mig berättade hon att hennes SL-kort gick ut den 30:e. "Så bra, då klarar du dig ett tag." sa jag. Hon log. Och berättade för mig att hennes kort gick ut den 30:e.

Intill två långa, sminkade unga kvinnor med Schwarzkopf Gliss hår, märkeskläder och smala midjor. De stod lite nära kanten.

"Å nu får ni akta er!" sa kvinnan i kepsen. Hon vallade in dem likt en bordercollie och mumlade något om att de skulle vara försiktiga.

Sen sa hon till mig att hennes kort gick ut den 30:e och jag sa att vad bra, då kan du åka utan problem.

Brudarna fortsatte sitt snattrande, med mobiler i hand och slängande hår. Farligt nära kanten.

"Jag menar det verkligen!" ropade hon med tjurhornen. Hon sprang fram och föste in de två med sina öppna, skyddande armar.

Tåget kom. Kepsen syntes inte till. Men bredvid mig hörde jag två kvinnor raljera med gäll röst; "Jaaag meeenar det verkligen! Jag meeeenar det! Hahahaha!"

Min blick är inte iskall särskilt ofta, men nu blev den det.
Såg dem rakt i ögonen. Och var på väg att säga:
"Ni behöver inte göra narr av henne. Förstår ni vad ni har, som hon inte aldrig få?" Men jag tappade bort dem i den allmänna trängseln vid tågdörren.

Och jag tänkte:
FUCK YTA.

Projekt

Jag skriver det här.

Då blir det mer på riktigt.

Liksom hugget i sten.

Och för att då kan jag inte bara lägga av. I smyg.

Tretton kilo ska bort.

Experter ska få hjälpa till.

Det börjar nu. Idag.

Ett år framöver har jag bundit upp.

Inte för att jag egentligen vill dricka äcklig måltidsersättning i rivstarten. Eller ställa mig på en våg inför en främling. Jag vet att domen kommer vara brutal; säkert är 1/3 av det som är jag bara skit. Slagg. Dödvikt.

Inte för att jag nånsin kommer bli snygg. Min eventuella skönhet strålar mest inifrån.

Jag gör det för att tycka mer om mig själv.

Som ett led i det stora projektet: självkärlek. 

Så tänker en rationell kvinna:

Det kommer alltid att finnas i alla fall EN som älskar mig. 

Jag.