Ensam i soffan

Mitt vardagsrum fylls av det lysande oktoberljuset. Böcker, konst och milda färger runt om förmedlar lugn och förankring. På  det slitna bordet framför mig en stor balja te och en bok med arabisk poesi. En bit bort ljudet av en stilla arbetande tvättmaskin.

Jag är alldeles upprymd. Varm. Tacksam.
Alla dessa människor runt om mig, nära eller långt bort, som bryr sig om. Mig.
Min flock. Mina vänner. Kollegor, arbetskamrater, lekkamrater. Människor som finns kvar från barndom, vandringar, olika projekt.
Jag har så många sammanhang i mitt liv. Jag hör till dem alla.

Det säg att hjärtat växer ju mer man älskar.
Min lilla pulserande klump fyller just nu hela min kropp.
Och den muskeln har aldrig varit mer vältränad än idag.

Rolling home ...

Salt hav.
Hård vind.
Blek sol.

Stålgrå vågor, mjuka dyningar och liten båt som följer med i dansen.

Vi är med på fisketur och drar upp tinor.
Där krälar mest krabbor; stora och små. Spindel-lika och mer vanliga.
Men två humrar får vi, båda med rom. Plums tillbaka med havets svarta guld bara!

Skratten är många även om några ansikten är bleka.

När jag glider ner i det varma badet på kvällen känner jag ännu saltet på mina torra läppar. Och tänker att jag hör hemma på havet.

Eftertankens kranka blekhet

"Gör mot andra vad du vill att de ska göra mot dig", säger man.

Men man kan också uppleva att nån annan gör mot dig, det du en gång gjort mot nån annan.
Det är nyttigt. Och nästan lite skrämmande.

Så har mitt liv alltid vävts fram och vidare genom handlingar, länkade till varandra.
Det jag utsatts för utsätter jag en annan för, gång på gång.
Min historia blir vår.
Jag kan inte ställa mig utanför.
Jag är ofrånkomligt en aktiv spelare i den sociala matchen.

Och så växer jag i insikt.
Så begriper jag varför motparten reagerade som hen gjorde.
Så lär jag mig bli en schysstare vän, mor, dotter, älskarinna.

Men jag kan också drabbas av ånger.
Nu, när jag verkligen förstår hur det känns ...

50 är det nya svarta

Så enkelt.
Så självklart.
Tanken är ren, öppen, luftig - och mottaglig.

Jag har så mycket gott i mitt liv.
Sammanhang.
Tillhörighet.
Inspiration.
Stimulans.
Möjligheter som inspirerar och omöjligheter som utmanar.

Jag har så många bra människor i mitt liv.
Människor som öppnar sig för mig.
Som tycker om mig och vill att jag ska må bra.
Som kommunicerar med mig.
Som jag får stötta, utan att jag själv blir mindre konturstark.

Snart 53.
Och jag har aldrig känt mig vackrare än nu.

Tala och tiga

Nä du, – du skrivande, vandrande, älskande, påhittiga raktuppochner.
Allt går inte att skriva.
Allt ska inte formuleras.

Stilla dig. Stoppa dig.
Tryck inte på Skicka innan du tänkt klart.
Känn efter.
Känn dig själv.

Försök vara rak, ärlig, god och lojal.
Odla din klokskap.
Ge ut din värme.
Döm inte andra, men rannsaka dig själv.

Bit dig i läppen ibland.
Sitt still i båten.
Och fortsätt att akta dig för vargen.

Så är det

Jag vill vara dig till glädje och lätthet.
Vill sprida ljus. Värma ditt sinne.
Vill se leendet i ditt ansikte när vi möts.
Vill locka till skratt – men också få dig att förstå att din sorg aldrig kan tynga ner mig.

Jag vill dansa med forsen, virvla med höstlöven och leka med regndroppen.
Och sen vila mot snötäcket, hopkurad som en liten skogsmus intill din hand.

Det gick upp en sol i mig

Allt blev plötsligt så ljust och levande.

Skrattet fick vingar och strömmarna fri fart genom rykande fors. Man kunde ha kopplat en generator till oss och utan tvekan värmt upp hela byn. Kanske såg man ångan vibrera runt våra kroppar?

När jag en stund senare ensam såg ut genom det lilla propellerplanets glugg tänkte jag att allt är möjligt. Att molntäcket är ett skydd, ingen slöja. Att solen alltid finns där. Och att jag kommer att få möta den igen.

Och igen.

Och igen.

Ett försök att sätta ord på

Saknar nån form av poesi i mitt liv. En fladdrande ljuslåga, en långsam melodi som smeker mig, en djup röst i mitt öra.

Söker ett sammanhang där luften skälver. Där regnet sjunger stilla. Där jorden ångar under lekande kroppar.

Tumlar runt i verklighetens centrifug och väntar på den kraft som stoppar virveln. Den hand som drar mig loss. Den famn som till sist får mig att höra till.

... och vi dess aktörer?

Flög norrut, dit där världen hade blivit lätt vitpudrad.

Här går allt lite långsammare.
Utom jag; jag för med mig Essingeleden i rusningstrafik, Drottninggatan en mellandag och Buttericks strax före Halloween. Så får vi också väldigt mycket gjort.

På kvällen kryper jag in i bäddsoffan i den lilla lyan ovanför byggbutiken och tänker att teater, det är inte svårt. Spelet mellan människor - kanske framför allt man och kvinna - det förstår jag däremot mycket lite av ...

En helt vanlig lördagkväll

Kall vit sten.
Tunga dörrar av järn.
Hård vind som slår, rister, tjuter.

Slottets siluett mot nattsvart himmel.
Blek fullmåne. Slöjor.

Där inne skapar vi Spökafton.

Galne Ola dansar i sin fängelsehåla, häxan Ingeghierd haltar och hostar, förstörd av tortyren och teaterprimadonnan sticker svärdet i bröstet, gång på gång. Den stumme riddaren dyker upp där man minst anar och råttan bits i mörkret. Magnus Gabriel vandrar osaligt runt, malandes sina psalmtexter.

Själv sitter jag som en grov 1600-tals piga på skithålet och väntar på att gruppen ska komma in i rummet intill, så jag får skrämma dem med mina finska svordomar, min sång om Martins begravning och mitt högljudda krystande. Sen ska jag låtsas torka mina händer på deras jackor, jaga in dem i en lönndörr och snabbt byta om, springa upp till gästabuds-salen för att sätta mig i en spis där jag ska låtsas hitta nästan uppbrända sidor som berättar om en fest för länge sen då den svikne riddaren återvände från sin grav för att hämta sin trolösa brud.

Jag har världens bästa jobb!

Höststorm och vintervila

Det finns människor som sätter marken i gungning.

I samma stund som han kommer in i rummet vibrerar luften.
En hand på min axel – ett blixtnedslag.

Det är 300 grader i luften och förunderligt lätt att andas.

Och nu börjar resan.
Jag ska styra båten genom min höststorm
fram tills dess att isen lagt sig till ro.

Skynda dig, älskade, skynda att älska

Vardagen ekar lite ihåligt utan kärleksfullhet.
Lycklig du som får ett godmorgon i ditt öra och ett godnatt mot din kind.

Själv väljer jag ömsom ensamhet, ömsom vänskap.
Kärleken har jag gett upp.

Klättrar i berg, fyller lungorna med kristallklar luft och ögonen med vidsträckt landskap.
Leker frodigt gästabud eller kittlande mörkervandring.
Gnuggar ord mot ton.
Fantiserar om husbåt, karibiska stränder eller långsegling.
Öppnar mig för minimalistisk musik, sanskrit och en rörlig polcirkel.
Minskar i midjemått.
Växer i erfarenhet.

Städar rent i själen, men låter mitt hem vara personligt rörigt.
Saknar ingen.
Ingen saknar mig.

Så möter jag hösten med stort lugn.
Något ihålig visserligen.
Men inte ansatt.

Fri.