Ögonblick

Jag hör mina andetag.

Lugna, böljande, kravlösa.

Känner puls-slagen.

Ivriga, jämna, fria.

Förnimmer värmen i bröstet.

Sugande, molande strömmar.

Jag lever.

Jag är i rörelse.

Jag växer, förändras, förädlas.

Vad som kommer att hända imorgon, i övermorgon, om en vecka har jag ingen aning om. Men jag tycker om det som pågår. Nu.

Snurr snurr

Övertryck, virvlar och karuseller i huvudet.

Intryck bearbetas. Glasklara insikter görs. Plötsligt.
Jag begriper och det värker. Djupt inne. Jag hatar det sociala spelet. Kanske just därför blir jag oftast jokern.

Tänker att trygghet är enormt viktigt. För alla.
Och att jag är otränad.

Gång på gång försöker jag somna.
Och lika många gånger myllrar det av bilder, ord och frågor där inne.

Svindlande skönhet

Jag vet inte hur det går till, men ibland blir det bara så.
Fullkomlig skönhet.

Missförstå mig inte, det är inte förälskelse.
Eller förförelse.
Bara hänförelse.

Min blick följer konturerna.
Pannan, näsbenet, kinderna.
Ögonens linjer - smekande - och de djupblåa irisarna.
Läppar som ler.
Försiktiga lockar.

Jag tappar nästan andan.

Är det ett naturväsen jag mött?
Jag vet inte.

Men jag vet att det är den vackraste jag sett.

Natt i norr

Norrsken ovanför mitt huvud.
Klara stjärnor.
Gnistrande, iskall snö på trädgrenarna.
Knarrande fotsteg mot den vita marken.

Rymden är som en hemlig dansbana där planeter snurrar runt i förutbestämda turer. Omloppsbanor korsar varandra, en komet skär igenom, en stjärna dör.

Jag vill dansa en tur med nån. Spraka. Dras med i en krets som jag inte kan värja mig emot. Sugas in i ett svart hål, bränna mig på solstormar och landa mjukt på okänd mark.

Kom.

Roadtrippin

Finland.
Raka, välskötta vägar.
Höga björkar.
Frusna sjöar.
Snö, snö, snö.

Jag lånade en bil och åkte över gränsen.
Stoppade vid en sjö, kissade i en snödriva och fyllde mig med klar, frisk luft.

Tog mig vidare till en stad som förstått det där med storytelling och upplevde polcirkel-turism i sin mest avancerade form. Tomten pratade svenska och hade träskor av tovad ull och väldigt långt skägg.
Njöt av upplevelsen.
Och friheten, den älskade.

Fri att ge mig av.
Fri att vara den jag är.
Fri att göra det jag vill.
Fri att ta för mig av livet.

Livet i norr, en betraktelse

Frusen flicka ges liten egen lägenhet tre minuter från teatern. Gott så, behöver tystnad och egen tid.

Men det är tio grader minus norr om polcirkeln. Och gamla element. Teatern kontaktar hyresvärden som skickar man med skiftnyckel. Element luftas. Tack tack, hej då.

Frusen flicka fryser.
Elementen är kalla.
Vinden viner utanför tunna fönster.

Då går flickan in på byggvaruhuset och köper en stor jäkla byggfläkt.

Och nu sitter hon och myser i soffan, lätt rosig om kinderna och med fingrar i färg.

Kan själv.

Three monkeys

Jag ser inte.
Jag hör inte.
Jag talar inte.

Människan som inte mäktade älska sig själv.
Människan som aldrig kunde älska någon annan än sig själv.
Så till sist den som inte förmådde älska överhuvudtaget.

Tre sår att läka.
Tre vägar som valts.
Tre bekvämlighetslinor att hålla fast i.

Så snurrar mina tankar bakåt, inåt, runtom, utåt och framåt.
Och jag tänker att jag alltid ska våga se, höra och tala.
Hur mycket som än går mig emot.

Det enda jag kan förlora är min stolthet.

Svart dag blev vit

Jag blev arg. Uppgiven. Förbannad. Rädd. Kall.
Allt på samma gång.

Det sista lilla hopp jag hade för att världspolitiken inte skulle vridas tillbaka till murar, gränsdragning, vi-versus-dom, sköt-dig-själv & skyll-dig-själv-anda försvann när stormakten USA nu fått en högerextrem självgod kapitalist vid rodret.

SD passade på att poängtera att framtiden hör sanningssägarna till; de som vågar stå för att krigsdrabbade människor faktiskt får reda ut det där själva. Modigt och rättrådigt. Vi har nog med vårt eget, för se själva hur eländigt det är i vårt hörn av världen.

Le Pen och Putin gratulerade. Själv vilade ett tungt åskmoln över min huvud hela dan, vilket gick ut över dagens arbete. Förlåt mig.

Sen flög jag hem.

Lämnade minus 16 och lätt snötäcke och flög till nollgradigt "snökaos". Tänkte att det bara var vanlig fjollträsk-överdrift, tills jag såg drivorna, högre än de stillastående bussarna. Kaos ja. Men ett rättvist sådant. Alla drabbades lika mycket. Alla försökte hjälpa varandra, hitta lösningar, ställa upp.

Samtliga bussar inställda. Alltså en halv mil av förortsgator innan jag skulle nå min egen varma vrå.

Så jag vandrade stilla, dragandes min rullväska, genom ett vansinnigt vackert vinterland. Mjuk snö som lyste upp och dämpade på samma gång. Tystnad. Lugn. Lätt snödis. Flera som gick, alla sakta för att inte falla. Ett 'hej' då och då. Ett 'är allt ok'? En hjälpande hand när någon halkat omkull.

Till sist räddande lyktor och älskade dotter M vid ratten. Vi körde smågator hem, med snöbolls-bilar på varje sida, höga vallar och guppig smal vägremsa. En alpby. Varje stor korsning var fylld av stillastående bilar, blinkande polisljus och bärgare som säkert inte ätit sen i morse.

Den svarta dagen blev vit.
Människor visade omtanke, medmänsklighet och empati.

Och jag somnade gott, fullt och fast övertygad om

att det enda
som
kan vända
utvecklingen

är


kärlek.

IRL

Jag vill inte vara en annons.
Jag vill vara varma läppar mot din kind.

Jag vill inte ha ett alias.
Jag vill dela minnen och berättelser.

Jag låter mig inte beskrivas med ett begränsat antal tecken.
Jag är en carneval, en oas i öknen och en eldstad för din frusna själ.

Om du bara saknade mig, en liten liten aning ...

Bill & Bull

Det var över 30 år sen, men vi hade så vansinnigt roligt på den tiden.

Jag vet egentligen inte hur vi lyckades vara heltidsstudenter, halvtidsarbetande (jag), i relation (hon), och samtidigt skapa och genomföra alla dessa projekt som vi höll på med, ideligen. Uppsättning efter uppsättning. Upptåg efter upptåg. (Henry Morgan pratade om att hyra Södra Teatern i Östergrens bok. Jag gjorde det.)

Igår lagade jag mitt livs första cevich, öppnade en flaska vitt och lät Damien Rice smeka mig i bakgrunden. Sen, när hon kommit, pratade vi oavbrutet hela middagen. Ljuslågorna fladdrade, och det var som om inget vatten alls runnit under broarna, eller hur man nu säger.

Senare på kvällen satte vi på filmade shower från 80-talets mitt. Såg oss själva som 23-åringar. Kände igen kroppsspråk och frisyrer men fasades över klädstilen. Mindes människor, låtar, stämningar.

Skrattandes - lätt förfärade men än mer imponerade - såg vi ungdomens kreativitet, flöde och skicklighet. Idéer 'outside the box'. Påhitt. Smarta lappkast. Roliga infall.

Jag minns att jag på den tiden kände mig ful, medioker och fånig. Men det jag såg på filmerna var ett alldeles lysande och charmigt dynamitpaket, med guppande lockar och stor närvaro i allt. En artist med sång, dans och teater i varenda cell av sin kropp.

Och så leken.

Idag är det på riktigt. Jag är proffs, jag gör uppsättningar och evenemang mot betalning numera. Jag finns på wikipedia och har figurerat i TV, radio och tidningar. Men leken ... Den är densamma.

Och kanske blir jag aldrig äldre än 23 ändå ...

Godnatt min stuga

Så kom den där dagen som alltid blir som ett bokslut, ett lite sorgset avsked och en känsla av avklarat uppdrag på samma gång.

Textilier packas hem, vatten & el stängs av och kylen töms.

På ängen nedanför eldar grannen kvistar och löv.
Luften är klar och alldeles orörlig.
Jag hade kunnat krypa in under en trädrot och stanna tills tjälen gått ur jorden på nytt.

Men jag lämnar.
Låser huset.
Låser bod-dörrarna.
Rullar nerför backen.
Vänder mig om.
Älskar.

Sen sporrar jag min vita springare över sundet, håret fladdrar som ljusa strålar mot stålgrå himmel, motorn fräser likt en panter och jag vet att allt finns kvar, allt väntar på mig och snart, alldeles snart kommer jag ut igen till brasdoft och solsmek.

Muminmånad

Knockad av vintertiden.
Sänkt av mörkret.
Däckad av kylan.

Det är nu jag vill rulla ihop mig som ett litet knytt och låta dig lägga en varm filt över mig. Kanske sitter du en stund och nynnar lite vid min sida. Kanske kryper du helt enkelt ner och värmer mina kalla tår. Kanhända stryker du mig över håret, killar mig stilla på ryggen och låter mig vara liten och orkeslös och alldeles precis just den jag är.

Eller ... vi värmer varandra.
Så gör vi.

Och när vi sen tittar upp från vår vintervila har ljuset återvänt.

Höstprojektet - en uppdatering

"Du sköter dig exemplariskt" sa min hälsocoach.

Och ja, mitt höstprojekt pågår.
So good so far: nio kilo mindre på vågen, 14 centimeter mindre runt midjan.
Mer smidig, mer fast, mer stark.
Mindre skit, både utanpå och inuti.

Runt om varma, kloka, ömsinta människor.
Jag väljer bara det som ger, inte tar.
Om inte det som tar är det som tar fettmassa det vill säga.
;-)