Kokt kräfta filosoferar

Hett bad, värmeljus & tystnad.
Ensam.

Det pulserar vid tinningarna. Armar och ben är tunga.
Hjärtat lätt.

Jag vet.
Det måste vara rent, ogrumlat och värdigt.

Människa möter människa.
Dockar - Går i land - Utforskar.
Belägrar inte, utan ligger tryggt kvar i hamn, i egen farkost.

Så vill jag förankra och förankras.
En gemensam överenskommelse.
Jag vill bli vald. Inte bara för att, för skoj skull, i väntan på.
Inte som tröstfilt eller övergångsobjekt.
Inte för att det är bekvämt att få.

Jag vill välja.
Klokt.

En stunds frid

Allt vinglade till plötsligt.

Oväntat möte, överraskande utveckling.
Små steg, stora steg, rejäla kliv.
Darrar en aning; på vilket sätt drabbar det mig?

Och så verklighetens slag i ansiktet.
Oväntat. Överraskande.
Darrar och är kolugn på samma gång. Drabbad, helt klart.

Det som händer,
det vi inte vill ska hända,
det vi inte kan värja oss emot.

Vi kan inget göra. Lever en dag i taget.
Små steg, inga stora steg, absolut inga kliv.
Vi tassar, väntar, avvaktar, hoppas och väntar lite till.

Så en kväll läser jag saga för två unga, goda och tillitsfulla flickor.
Pussar den ena på kinden; hon sover redan.
Ska just pussa den andra när hon viskar
"Här, det finns plats bredvid mig."

Jag kryper intill. Nära.
Håller om hennes mjuka kropp.
Låter min andning bli ett med henne.
Fylls av ett enormt inre lugn.

Vad som än händer så finns detta.

Frid.

Insikt

Det är märkligt.
Tankarna snurrar som vanligt.
Men kroppen är alldeles lugn.

Tankar som jag vet än gång gav mig magknip.
Oroliga andetag. Rynkor i pannan.
Och en och annan sömnlös natt.

Nu händer inget.
Det är borta.
Över.

Hur gick det till?
Vem lärde mig detta?
Eller har jag bara blivit klokare av mig själv liksom?

Kanske är det helt enkelt en effekt av den filosofi jag försöker leva efter, varje dag, varje stund. Att alltid fylla mig med ljus och kärleksfullhet. Att fokusera på det som är gott.


Det är en banbrytande insikt.
Jag är fri:
Jag har slutat att älta.

Afton i advent

Glädjen av att få ha musicerat och lekt ihop.
Lyckan över att ha rott ännu ett projekt i hamn.
Känslan av upprymdhet efter ett gott samtal.
Den lätta berusningen efter två glas vin.

Så gick min lördag i musikens och gemenskapens tecken och jag är nu fylld till brädden av värme. Tänk att få ha tillgång till allt det jag har ... Och, inte minst, mig själv.

Jag är en mycket rik människa.

Jag, en vagabond

Knappt hade jag landat.
Ännu inte packat upp.
Men det bara blev så.
En resa. Två. Ja, tre. När jag ändå höll på.

Så nu ska jag hänga med min kusin konstnären i London, återvända till Södra Paradiset med flocken och möta våren vandrandes i kroatiska berg. Hela jag ler.

För än en gång; liv är rörelse.
Och jag verkar inte kunna sitta still många sekunder ...

"Hon kommer snart att ge sig av, söderut, söderut"

Himlen är kolsvart. Det lätta snöfallet ser nästan rosa ut i gatlyktornas bleka ljus. Väskan är packad, lägenheten städad, bara sopporna återstår.

Nu lämnar jag polcirkel-äventyret och drar söderut.

Musiken klingar ännu i öronen. Jag blev kysst av norrskenet, smekt av bastuvärmen och omsluten av tilliten. Energier flödade, virvlade och la sig till ro.

En kvinna i publiken sa att hon suttit med tårar i ögonen från första till sista stund. Jag var själv förundrad över den starka berättelsen och tighta ensemblen. Vilken resa. Vilket team.

Och så jag själv. Utanför, men ändå inte.
I natt kände jag mig mer hemma än på längre.

Lite dagbok så här på försenat tåg

Catarina - rakt upp och ner har nu över 200 läsare om dan. Kanske några robotar - men ändå ...

Och jag är usel på att ringa vänner, chatta, berätta. Framför allt på att ringa; har aldrig riktigt klickat med de där telefonerna. Varken då eller nu.

Men ok - jag bloggar! Det får alltså bli en rapport från hon som aldrig hör av sig idag. Du som känner mig blir glad nu. Tror jag. Du som inte bryr dig, sluta läs.

Jo ... Ja. Kära ni; jag skrattar och sliter på samma gång uppe i norr. Genrep imorgon fredag, premiär lördag. Det ser ut att bli en succé - Kulturnyheterna visade inslag på riks-tv häromdagen. Biljetter bokas för fullt, trots advent. Amatörer möter proffs i 1.40 timmar oavbruten musikteater. Underbar historia, humor, lek, lite kärlek och lite längtan. På söndag flyger jag söderut för gott efter detta projekt. En bit av mig blir kvar.

Men just idag har jag hållit föredrag i över två timmar för Skara senioruniversitet. Old style: jag använde blädderblock och whiteboard. Tjoho!

Jag berättade om Konsten att berätta. Om teaterns och operans uppkomst. Om hur man skapar engagemang, om varför vi måste ha kultur och om vad som hände med konstarten år 1947. Sen gled jag över till slottet och tankarna om min verksamhet där. Alla var mycket nöjda. Kunnig och levande, sa de om mig.

Det var roligt, väldigt roligt. Trots lång resa Pajala-Skara tur och retur.

Jag är förundrad över hur mycket bra som finns i mitt liv, hela tiden. Varje dag ett äventyr. Är fylld av lust, energi och tillförsikt på samma gång. Och så måste jag låna klänning av min dotter till festen på lördag. Jag väger nu 12 kilo mindre ...

Kära dagbok, kära vänner.
Förlåt min tystnad.
Men ni lever i mitt hjärta.
Alltid.