Liten status ändå

Så många tankar.
Så mycket som hänt.
Det bubblar över, jag skriver här.
Ändå.

Tänker på all den fantastiska frihet jag ännu har kvar. Men ingen oro, ingen ovisshet. Färgerna är starkare, formerna rikare, konturerna skarpare.

När allt var möjligt fanns också en lätthet som tärde. Som om allt kunde fladdra iväg vart som helst. Vända och vrida sig i de olika kastvindarna. Spridas ut. Skingras.

Nu har energierna samlat sig.
Verkligheten har substans.
Och en sjuhelvetes fördjupning.

Jag visste inte att det skulle gå så enkelt. Vara så självklart. Jag bara seglade in i en hamn och la till. Först efteråt har jag insett hur skyddad jag känner mig. Hur mycket förtöjningarna klarar av. Hur stark förankringen är.

Och jag tänker stackars stackars du som ännu är vilse.

Kära läsare och följare.
Nu tar jag paus.

Nej, jag lägger inte ner.
Bloggen är en viktig ventil för mig själv ibland.

Men just nu är verkligheten så stor, så värdefull, så mycket här-och-nu.

Våren är på väg. Äventyr väntar.
Arbetet kommer kräva fokus. Vänner, familj och kärlek fyller min vardag och gör mitt liv till en fest. Livet ska levas levande.

Jag kommer att synas här ibland när berättarlusten faller på.
Tills dess tackar jag dig innerligt, du som läst mig. Oavsett om du intresserat dig för mina texter, vetat vem jag är och därför undrat hur jag har det eller bara ramlat hit av en slump.

" ... en flytstock i din varma ström ..."

Hur ska man berätta för en människa att oro lägger sig, bara man lyssnar till de egna andetagen, bär sina tvivel ömt i famnen och bygger upp självkärlek med de verktyg livet lär oss att hantera?

Hur kan man tala om för någon att ingen utom man själv har ansvar för att fylla själens tomrum och täppa igen svarta hål?

Och vem är jag att kalla sätta ord på någon annans beteende, karaktärsdrag eller egenheter?

Jag vet bara vad som händer i mitt eget liv just nu.

Värmen som sprider sig.
Lugnet.
Tillförsikten.
Kommunikation i ett äkta och ogrumlat möte; utan missförstånd, maktkamp eller rädsla.

Sakta kryper tilliten fram ur sitt skyddande bo. Osynliga trådar av glädje och innerlighet vävs, färger blir klarare och vardagen mer magisk.

Och ingenting, absolut ingenting, är konstigt, kravfyllt eller krångligt.

Kloka män

Just idag är det mycket hjärtan och blommor överallt. 14 februari: ett sätt att sälja lite mer mellan chips & läsk-erbjudanden (mellomånad), innan semlor eller godisägg och när marsipantomtarna blivit för torra. Jag har aldrig riktigt brytt mig. För mig pågår kärlek varje dag, varje stund, varje andetag.

Men låt mig ändå skriva något om män. (Jo, jag älskar mina barn, min flock och mina vänner, men just när det kommer till attraktion dras jag till män. Och gläds med alla former av respekt- och kärleksfulla möten, oavsett kön.)

Det finns flera kloka män i mitt liv just nu. En som jag läser skrev idag:
"Kärleken kostar ingenting. Den lever genom sin egen puls. Vår uppgift är att skala bort lagren som skymmer sikten." 

En annan är min far, han som ständigt utvecklas mot värme och förståelse. Och en tredje, en nära vän, sa något vansinnigt insiktsfullt häromdagen:

"Ska vi skratta tillsammans så ska vi fanimej gråta ihop också."

Ljuvliga vårsol

Fåglar som vaknat.
Snö som smälter.
Sol mot min panna och lukten av vår i min nos.

Leende.
Lätt.
Fylld av tillförsikt.
Ensam men inte allena.
Tacksam.
Fylld.

Det är här och det är nu och det är ljus och det är växande.

Längtar

Nä, nu får det banne mig bli varmt snart.

Värmen i en bastu.
Ett hett bad.
I ett famntag.
Eller utsträckt i en solstol nånstans i söder.

Det får blir så.
Snart.
Kanske alltihop.

"Hellre ruffset än raffset"

Jag vill inte maskera eller klä ut mig.

Jag vill inte ha ett lager konstgjord smet som täcker min kropp. Vill känna fingertoppar stryka över huden; utan hinder, utan skikt.

Vill inte se på dig genom förlängda ögonfransar eller kyssa dig med färgade läppar. Mitt hår ska dofta vår och virvelvind, inte konstgjord blekning eller krampaktig styling.

Inget ska behövas lyftas eller omformas. Ingen bluff synas när vi vaknar tillsammans efter en natt med troligen för lite sömn men alldeles lagom med lek.

Jag vill möta dig som den jag är. Vandra naken på stranden, hoppa barfota över klipporna, gräva ner fingrarna i det varma gräset.

Ljuset du ser är min filosofi.
Värmen du känner min personlighet.
Närheten som drabbar dig är mitt mod och min mening.

Psyduck och jag

Vi smög och svettandes och hukade oss i mörkret iklädda blinkande västar. Vi bar plastvapen med tvåhandsfattning. Röken virvlade, laserstrålarna avslöjade var motståndaren gömde sig och tystnaden var kompakt.

Det gick ut på att meja ner grabbar i 12-års åldern, en och annan förälder samt andra utspridda, rödblinkande motspelare. Det var på lek. Det var vansinnigt roligt.

Och jag lärde mig två saker:
1) I händelse av krig är det dotter N (som vann hela striden) och dotter M (tvåa) som jag ska ty mig till.
2) Själv vill jag skydda, inte jaga eller attackera. När de andra skjutit tusen skott var jag uppe i 162. Jag vaktade boet.

Räkna inte med mig vid fronten alltså. Men jag kramar länge och vårdar kärleksfullt när ni kommer tillbaka.

Nytränad & nyduschad

Globen syns inte i grådiset. Rugbyplanen ligger öde. Grenarna utanför mitt fönster visar inte det minsta tecken på att börja spira.

Men jag är ljus och lätt. 22 centimeter mindre runt midjan och i fullkomlig harmoni. Mina vita fingrar rimmar dåligt med värmen som pulserar genom kroppen. Det kommer en vår.

Så öppnar jag mig för allt det magiska, välkomnar förändring och förvandling. Om jag tidigare varit i en puppa så bryter jag mig ut nu. Bit för bit av skalet faller bort; så enkelt, så självklart. Dörrar öppnas på vid gavel, allt är möjligt, allt får hända.

Jag är inte rädd.
Jag håller inte igen.
Den balans jag så länge sökt har kommit till mig.
Och jag behövde inte göra mer än att låta strömmen föra mig framåt.

Sång om en vän

En vän och jag har en tankelek; vi brukar fråga oss med vem vi skulle kunna bestiga ett högt och farligt berg. Idag läste jag en liknande undring: Vilka personer är hälsosamma för dig? De som i ord och handling visar att de alltid vill dig väl. Som står upp för dig och ser det bästa i dig.

Så mycket enklare att surfa lite på ytan, kroniskt söka kickar och slippa det djupa engagemanget. Enklare, ja, men fattigare. Och inget verkligt stöd på en snårig klippbrant.

Idag vet jag vilka människor jag vill ha med mig upp på toppen. Jag vet att jag själv förmår klättra vidare utan att klaga, svika eller ge upp.

Och jag vet också i vems händer jag vågar lägga mitt liv.

Som Vysotskij skriver i sin sång:

Om han går med dig som till strid 
genom smärta och slit, tills ni
står på toppen i saligt rus
– då är han som du ...

I hamn!

Det spritter och bubblar och jublar.
Jag kan inte sitta still!

Känslan av lätthet.
Lättnad!
Frihet!!

Jag vill öppna en flaska champagne.
(Jag gör det inte, dricker aldrig ensam.)
Jag vill dansa.
(Gör tyvärr inte det heller, av hänsyn till grannen våningen under.)
Jag vill berätta för nån. (Det gör jag!)

535 sidor italiensk opera. Klart.
Nu på svenska, för första gången någonsin.

Detta måste firas.
Och jag gör det stort:
med en ingefärs-shot!

Låt oss aldrig vara tiggare

Be aldrig om kärlek.

Projicera inte din längtan på nån annan. Måla inte upp drömbilder, försök inte skapa närhet som inte är möjlig, använd inte tekniker för att binda och hitta inte en människas svaga punkter för att hålla kvar.

Kärlek som inte ges frivilligt, naturligt och helt självklart är inte kärlek. Som jag läste i en bok häromdagen:

"Låt inte separationsångesten vara större än värdet i din egen person."

Vardagslyx en vanlig onsdag

Januari. Gråväder. Lön.

Det gick inte att motstå.
Saluhallar är bland det bästa jag vet.
Vid sidan av byggvaruhus och antikvariat.

Strosar, spanar, stannar, samtalar.
Mellan oss en disk, fylld av godsaker.
Det fick bli västerbottenost-fyllda älgfärsbiffar och gräddsås.
Fingrar lite på oljor och kryddor i vackra burkar.
Avstår, väljer istället fin choklad-att-ta-med-på-lördag.
Strosar lite till. Njuter.

En dag ska jag bo utomlands och bara handla över disk.
Eller marknadsstånd.

Ett stycke poet

Jag är svag för poesi.

Visst. Ord är inte allt; varje människans handling är så mycket mer.
Berättar vem han eller hon är.
Skapar tillit eller misstro.
Blir den sanning du måste förhålla dig till.

Men ändå ...

Ord kan väva en osynlig tråd av kontakt.
De låter något abstrakt, intuitivt och emotionellt ta form.
De bär med sig en större innebörd.

Jag mötte nyligen ett stycke poet:

Ditt intensiva flöde och din lugna andning
Dina ytterligheter
Dina mörka skrymslen och din ljusa framsida ...

Det är vackert.
Oändligt
Vackert.

Twelve and three quarters

Jag vet att jag skulle kunna marschera, demonstrera, protestera. Vässa mina ord till vapen, hissa humanismens fana och stå rak i stormen. Jag vet att jag är en modig person. Att jag är riddare av den lilla människan. Att jag aldrig kommer acceptera förtryck, förnedring eller förödmjukelse. Jag hatar hierarkier. Och tror varken på nationsgränser, religion eller egoism.

Men jag orkar inte. Där i väst har han svurit sin ed, han som liknar alla de maktmissbrukare vi läst om i historieböckerna och tänkt att; den läxan, den har vi verkligen lärt oss nu.

Istället åker jag utomlands, skrattar med konstnärssjälar, leker Sherlock Holmes och vandrar i en låtsasvärld av magi och trolleri. Kommer hem med en trollstav, tänder ljus som glittrar, förlorar mig i konst och dammiga böcker, rör vid stenar, trä, skinn - äkta, naturligt, självklart. Drömmer om hav, horisont, sol, naken hud, omtänksamhet och närhet.

Hat kan inte driva ut hat, mörker kan inte driva ut mörker ... Så är det sagt och så lever jag. Kärleken är min religion. Ljuset min prästinna.

Det kommer att komma dagar när jag slåss på barrikaden, jag vet.
Men just nu flyr jag in en stund i magin.

Tid

Det får ta den tid det tar.
Processer måste pågå organiskt.
Insikter göras utan att forceras.

Jag har inte bråttom.
Jag njuter av varje stund.
Går i egen takt.

Och jag fyller min tid med människor som får mig att skratta. Med äventyr och upplevelser. Med nya intryck och fördjupande samtal. Med lugn. Med det som är värdefullt.

Jag har tid.

Mitt i prick

Vissa människor vet precis vad du behöver.

De väntar på en slingrig sommarväg.
De skickar ett enkelt 'godmorgon'-sms.
De stoppar in en flaska bubbel i din kyl.

Eller som dotter M rakt och kärleksfullt sa till mig i morse, när jag svamlade massa meningar, helt och hållet utan innehåll:
"Vad du babblar!"

Så började min dag med ett skratt.

Också ett slags konstnärsskap

Jag skulpterar om min kropp.

Nyckelbenen är nu fullt synliga, och fascinerat betraktar jag de nya linjerna i spegeln. Raffigt. I sommar blir det axellöst.

Midjan har dykt upp bakom 20 centimeters lösvikt. Och de muskulösa låren är åter en aning mer muskulösa än sladdriga.

Det är roligt.
Idag började jag dessutom snegla på vikterna i gymmet. Tänk om jag skulle skulptera lite bågnande muskler på armar och stjärt ...?

Fast å andra sidan.
Det finns en inre kropp att vårda också.
Och den vackraste, mest viktiga muskel jag har är hjärtat.

Frid

Hur förhåller vi människor oss till förtal?

Om vi inte har gjort något fel, ska vi då försvara oss? Gå i polemik? Eller är det bättre att bara släppa och gå vidare?

Jag har haft energitjuvar i mitt liv så det räcker. Har fått nog av kränkning och häxprocess. Jag vill inte bjuda in människor i min vardag som inte vill mig gott. Jag vet vad jag väljer.

Men i samhället? Hur möter vi ignorans, okunnighet och angrepp, alla odlade i den mylla vars näring heter osäkerhet och rädsla?
Med kärlek? Ja. Jag tror det.

Så vill jag utvecklas mot godhet, ljus och frid. Låta kärleken fylla mig; kärlek till den som har det svårt, kärleken till den som bär på trauman, kärlek till de osedda, kärleken till människor som kämpar i motvind, som möter sina demoner, som vill bygga, inte riva ner.

Läste detta igår:
"Frid kommer av att minnas att endast kärleken är verklig."

Hej då 2016

Du var ett viktigt år för mig.

Jag skulle kunna säga att jag förlorade någon, men jag väljer att istället se att jag fann en väg att gå, som jag inte vågat mig in på förut.

Jag skulle kunna beskriva oändlig trötthet, men väljer att minnas vilka enastående projekt jag fick vistas i, envist och energiskt ta mig igenom och lyckosamt skörda frukterna av.

Jag skulle kunna berätta om min oro för världen, men väljer att fokusera på all den godhet, kärlek och medmänsklighet jag ser runt om mig, och som jag själv försöker leva i.

Jag avslutade året med vänner, lugnt och stillsamt. Jag inledde 2017 med vänner. Och med stilla ensamhet; en timme i en hikki under bar himmel med snöyra runt om, en lång promenad tillsammans med mig själv och en stund i en tomt kapell, jag och pianot, min röst som fyllde hela rummet.

Ljuset är på väg.
Jag är på väg.
Livet är redan här.

Tankar, under en stickad mössa

Det finns inga standardmallar för hur man ska leva. Inga recept som punkt för punkt beskriver hur du sköter dina relationer, egna nojor eller vägval.

Kanske var moralen betydligt högre (och ädlare) på den tiden vi satt tysta i kyrkbänkar och lärde oss om synd och paradis. Likväl fanns utfrysning, hämnd och straff – allt på ett mycket omänskligt sätt.

Idag kryssar vi mellan digitala, svår-synliga grynnor, försöker höra våra hjärtslag i en larmande omvärld och gör så hederliga val som möjligt. Vi är individer utan yttre vägledning. Men än nånsin måste vi lyssna inåt.

Förtvivlan, besvikelse och misslyckande kan basuneras ut på sociala medier. Någon, eller några – kanske en helt folkslag – kan få skulden. Vi kan hänga ut varandra, namnge, länka, tagga. Blir vi lättare av det? Gladare? Jo kanske, för kommentarer kan bekräfta och trösta. Bra så, vi behöver alla skyddsnät.

Men om vi istället tar oss själva i handen? Stilla vårdar våra mollstämda hjärtan, låter varje andetag vara en present till jaget; här, varsågod, syre, liv, kraft. Om vi steg för steg går mot självinsikt och självkärlek. Det som ingen kan ta ifrån oss. Ingen präst, ingen psykolog, ingen bästis eller före detta.

Och om vi lyfter blicken en aning. Vi har ingen aning om vad som pågår i dem runt om oss, vilken smärta han eller hon känner, vilket bagage av kaos, förnedring eller traumatiska minnen som någon bär på.

Vi vet bara att vi har ansvar för våra egna liv, vårt eget inre ljus, våra egna aktiva val.

Lågor

Det kanske är för att jag är söderifrån.
Att jag inte vant mig.
Hos oss är detta en bristvara.

Det kan också vara för att jag har växt upp med sagor & myter och en mamma som skapade förtrollande fantasilandskap i flera dimensioner. Eller för att jag alltid vill vandra intill naturens under.

Men pirret som fyller varje cell, och ruset som tar mina sinnen i besittning, det går inte att beskriva.

Jag fick uppleva det häromkvällen.
En kort, samtidigt oändligt lång, stund.

Lågor i rörelse. I mjuk, innerlig böj.
Varmt, lysande grönt mot mörk bakgrund.
Föreställning i direktsändning.
Just då.
När jag var där.
Som vore jag utvald.

*

Och på andra sidan älven de som rest halva jorden runt för just det här.

Norrsken.