Sång om en vän

En vän och jag har en tankelek; vi brukar fråga oss med vem vi skulle kunna bestiga ett högt och farligt berg. Idag läste jag en liknande undring: Vilka personer är hälsosamma för dig? De som i ord och handling visar att de alltid vill dig väl. Som står upp för dig och ser det bästa i dig.

Så mycket enklare att surfa lite på ytan, kroniskt söka kickar och slippa det djupa engagemanget. Enklare, ja, men fattigare. Och inget verkligt stöd på en snårig klippbrant.

Idag vet jag vilka människor jag vill ha med mig upp på toppen. Jag vet att jag själv förmår klättra vidare utan att klaga, svika eller ge upp.

Och jag vet också i vems händer jag vågar lägga mitt liv.

Som Vysotskij skriver i sin sång:

Om han går med dig som till strid 
genom smärta och slit, tills ni
står på toppen i saligt rus
– då är han som du ...

I hamn!

Det spritter och bubblar och jublar.
Jag kan inte sitta still!

Känslan av lätthet.
Lättnad!
Frihet!!

Jag vill öppna en flaska champagne.
(Jag gör det inte, dricker aldrig ensam.)
Jag vill dansa.
(Gör tyvärr inte det heller, av hänsyn till grannen våningen under.)
Jag vill berätta för nån. (Det gör jag!)

535 sidor italiensk opera. Klart.
Nu på svenska, för första gången någonsin.

Detta måste firas.
Och jag gör det stort:
med en ingefärs-shot!

Låt oss aldrig vara tiggare

Be aldrig om kärlek.

Projicera inte din längtan på nån annan. Måla inte upp drömbilder, försök inte skapa närhet som inte är möjlig, använd inte tekniker för att binda och hitta inte en människas svaga punkter för att hålla kvar.

Kärlek som inte ges frivilligt, naturligt och helt självklart är inte kärlek. Som jag läste i en bok häromdagen:

"Låt inte separationsångesten vara större än värdet i din egen person."

Vardagslyx en vanlig onsdag

Januari. Gråväder. Lön.

Det gick inte att motstå.
Saluhallar är bland det bästa jag vet.
Vid sidan av byggvaruhus och antikvariat.

Strosar, spanar, stannar, samtalar.
Mellan oss en disk, fylld av godsaker.
Det fick bli västerbottenost-fyllda älgfärsbiffar och gräddsås.
Fingrar lite på oljor och kryddor i vackra burkar.
Avstår, väljer istället fin choklad-att-ta-med-på-lördag.
Strosar lite till. Njuter.

En dag ska jag bo utomlands och bara handla över disk.
Eller marknadsstånd.

Ett stycke poet

Jag är svag för poesi.

Visst. Ord är inte allt; varje människans handling är så mycket mer.
Berättar vem han eller hon är.
Skapar tillit eller misstro.
Blir den sanning du måste förhålla dig till.

Men ändå ...

Ord kan väva en osynlig tråd av kontakt.
De låter något abstrakt, intuitivt och emotionellt ta form.
De bär med sig en större innebörd.

Jag mötte nyligen ett stycke poet:

Ditt intensiva flöde och din lugna andning
Dina ytterligheter
Dina mörka skrymslen och din ljusa framsida ...

Det är vackert.
Oändligt
Vackert.

Twelve and three quarters

Jag vet att jag skulle kunna marschera, demonstrera, protestera. Vässa mina ord till vapen, hissa humanismens fana och stå rak i stormen. Jag vet att jag är en modig person. Att jag är riddare av den lilla människan. Att jag aldrig kommer acceptera förtryck, förnedring eller förödmjukelse. Jag hatar hierarkier. Och tror varken på nationsgränser, religion eller egoism.

Men jag orkar inte. Där i väst har han svurit sin ed, han som liknar alla de maktmissbrukare vi läst om i historieböckerna och tänkt att; den läxan, den har vi verkligen lärt oss nu.

Istället åker jag utomlands, skrattar med konstnärssjälar, leker Sherlock Holmes och vandrar i en låtsasvärld av magi och trolleri. Kommer hem med en trollstav, tänder ljus som glittrar, förlorar mig i konst och dammiga böcker, rör vid stenar, trä, skinn - äkta, naturligt, självklart. Drömmer om hav, horisont, sol, naken hud, omtänksamhet och närhet.

Hat kan inte driva ut hat, mörker kan inte driva ut mörker ... Så är det sagt och så lever jag. Kärleken är min religion. Ljuset min prästinna.

Det kommer att komma dagar när jag slåss på barrikaden, jag vet.
Men just nu flyr jag in en stund i magin.

Tid

Det får ta den tid det tar.
Processer måste pågå organiskt.
Insikter göras utan att forceras.

Jag har inte bråttom.
Jag njuter av varje stund.
Går i egen takt.

Och jag fyller min tid med människor som får mig att skratta. Med äventyr och upplevelser. Med nya intryck och fördjupande samtal. Med lugn. Med det som är värdefullt.

Jag har tid.

Mitt i prick

Vissa människor vet precis vad du behöver.

De väntar på en slingrig sommarväg.
De skickar ett enkelt 'godmorgon'-sms.
De stoppar in en flaska bubbel i din kyl.

Eller som dotter M rakt och kärleksfullt sa till mig i morse, när jag svamlade massa meningar, helt och hållet utan innehåll:
"Vad du babblar!"

Så började min dag med ett skratt.

Också ett slags konstnärsskap

Jag skulpterar om min kropp.

Nyckelbenen är nu fullt synliga, och fascinerat betraktar jag de nya linjerna i spegeln. Raffigt. I sommar blir det axellöst.

Midjan har dykt upp bakom 20 centimeters lösvikt. Och de muskulösa låren är åter en aning mer muskulösa än sladdriga.

Det är roligt.
Idag började jag dessutom snegla på vikterna i gymmet. Tänk om jag skulle skulptera lite bågnande muskler på armar och stjärt ...?

Fast å andra sidan.
Det finns en inre kropp att vårda också.
Och den vackraste, mest viktiga muskel jag har är hjärtat.

Frid

Hur förhåller vi människor oss till förtal?

Om vi inte har gjort något fel, ska vi då försvara oss? Gå i polemik? Eller är det bättre att bara släppa och gå vidare?

Jag har haft energitjuvar i mitt liv så det räcker. Har fått nog av kränkning och häxprocess. Jag vill inte bjuda in människor i min vardag som inte vill mig gott. Jag vet vad jag väljer.

Men i samhället? Hur möter vi ignorans, okunnighet och angrepp, alla odlade i den mylla vars näring heter osäkerhet och rädsla?
Med kärlek? Ja. Jag tror det.

Så vill jag utvecklas mot godhet, ljus och frid. Låta kärleken fylla mig; kärlek till den som har det svårt, kärleken till den som bär på trauman, kärlek till de osedda, kärleken till människor som kämpar i motvind, som möter sina demoner, som vill bygga, inte riva ner.

Läste detta igår:
"Frid kommer av att minnas att endast kärleken är verklig."

Hej då 2016

Du var ett viktigt år för mig.

Jag skulle kunna säga att jag förlorade någon, men jag väljer att istället se att jag fann en väg att gå, som jag inte vågat mig in på förut.

Jag skulle kunna beskriva oändlig trötthet, men väljer att minnas vilka enastående projekt jag fick vistas i, envist och energiskt ta mig igenom och lyckosamt skörda frukterna av.

Jag skulle kunna berätta om min oro för världen, men väljer att fokusera på all den godhet, kärlek och medmänsklighet jag ser runt om mig, och som jag själv försöker leva i.

Jag avslutade året med vänner, lugnt och stillsamt. Jag inledde 2017 med vänner. Och med stilla ensamhet; en timme i en hikki under bar himmel med snöyra runt om, en lång promenad tillsammans med mig själv och en stund i en tomt kapell, jag och pianot, min röst som fyllde hela rummet.

Ljuset är på väg.
Jag är på väg.
Livet är redan här.

Tankar, under en stickad mössa

Det finns inga standardmallar för hur man ska leva. Inga recept som punkt för punkt beskriver hur du sköter dina relationer, egna nojor eller vägval.

Kanske var moralen betydligt högre (och ädlare) på den tiden vi satt tysta i kyrkbänkar och lärde oss om synd och paradis. Likväl fanns utfrysning, hämnd och straff – allt på ett mycket omänskligt sätt.

Idag kryssar vi mellan digitala, svår-synliga grynnor, försöker höra våra hjärtslag i en larmande omvärld och gör så hederliga val som möjligt. Vi är individer utan yttre vägledning. Men än nånsin måste vi lyssna inåt.

Förtvivlan, besvikelse och misslyckande kan basuneras ut på sociala medier. Någon, eller några – kanske en helt folkslag – kan få skulden. Vi kan hänga ut varandra, namnge, länka, tagga. Blir vi lättare av det? Gladare? Jo kanske, för kommentarer kan bekräfta och trösta. Bra så, vi behöver alla skyddsnät.

Men om vi istället tar oss själva i handen? Stilla vårdar våra mollstämda hjärtan, låter varje andetag vara en present till jaget; här, varsågod, syre, liv, kraft. Om vi steg för steg går mot självinsikt och självkärlek. Det som ingen kan ta ifrån oss. Ingen präst, ingen psykolog, ingen bästis eller före detta.

Och om vi lyfter blicken en aning. Vi har ingen aning om vad som pågår i dem runt om oss, vilken smärta han eller hon känner, vilket bagage av kaos, förnedring eller traumatiska minnen som någon bär på.

Vi vet bara att vi har ansvar för våra egna liv, vårt eget inre ljus, våra egna aktiva val.

Lågor

Det kanske är för att jag är söderifrån.
Att jag inte vant mig.
Hos oss är detta en bristvara.

Det kan också vara för att jag har växt upp med sagor & myter och en mamma som skapade förtrollande fantasilandskap i flera dimensioner. Eller för att jag alltid vill vandra intill naturens under.

Men pirret som fyller varje cell, och ruset som tar mina sinnen i besittning, det går inte att beskriva.

Jag fick uppleva det häromkvällen.
En kort, samtidigt oändligt lång, stund.

Lågor i rörelse. I mjuk, innerlig böj.
Varmt, lysande grönt mot mörk bakgrund.
Föreställning i direktsändning.
Just då.
När jag var där.
Som vore jag utvald.

*

Och på andra sidan älven de som rest halva jorden runt för just det här.

Norrsken.