Kära läsare och följare.
Nu tar jag paus.

Nej, jag lägger inte ner.
Bloggen är en viktig ventil för mig själv ibland.

Men just nu är verkligheten så stor, så värdefull, så mycket här-och-nu.

Våren är på väg. Äventyr väntar.
Arbetet kommer kräva fokus. Vänner, familj och kärlek fyller min vardag och gör mitt liv till en fest. Livet ska levas levande.

Jag kommer att synas här ibland när berättarlusten faller på.
Tills dess tackar jag dig innerligt, du som läst mig. Oavsett om du intresserat dig för mina texter, vetat vem jag är och därför undrat hur jag har det eller bara ramlat hit av en slump.

" ... en flytstock i din varma ström ..."

Hur ska man berätta för en människa att oro lägger sig, bara man lyssnar till de egna andetagen, bär sina tvivel ömt i famnen och bygger upp självkärlek med de verktyg livet lär oss att hantera?

Hur kan man tala om för någon att ingen utom man själv har ansvar för att fylla själens tomrum och täppa igen svarta hål?

Och vem är jag att kalla sätta ord på någon annans beteende, karaktärsdrag eller egenheter?

Jag vet bara vad som händer i mitt eget liv just nu.

Värmen som sprider sig.
Lugnet.
Tillförsikten.
Kommunikation i ett äkta och ogrumlat möte; utan missförstånd, maktkamp eller rädsla.

Sakta kryper tilliten fram ur sitt skyddande bo. Osynliga trådar av glädje och innerlighet vävs, färger blir klarare och vardagen mer magisk.

Och ingenting, absolut ingenting, är konstigt, kravfyllt eller krångligt.

Kloka män

Just idag är det mycket hjärtan och blommor överallt. 14 februari: ett sätt att sälja lite mer mellan chips & läsk-erbjudanden (mellomånad), innan semlor eller godisägg och när marsipantomtarna blivit för torra. Jag har aldrig riktigt brytt mig. För mig pågår kärlek varje dag, varje stund, varje andetag.

Men låt mig ändå skriva något om män. (Jo, jag älskar mina barn, min flock och mina vänner, men just när det kommer till attraktion dras jag till män. Och gläds med alla former av respekt- och kärleksfulla möten, oavsett kön.)

Det finns flera kloka män i mitt liv just nu. En som jag läser skrev idag:
"Kärleken kostar ingenting. Den lever genom sin egen puls. Vår uppgift är att skala bort lagren som skymmer sikten." 

En annan är min far, han som ständigt utvecklas mot värme och förståelse. Och en tredje, en nära vän, sa något vansinnigt insiktsfullt häromdagen:

"Ska vi skratta tillsammans så ska vi fanimej gråta ihop också."

Ljuvliga vårsol

Fåglar som vaknat.
Snö som smälter.
Sol mot min panna och lukten av vår i min nos.

Leende.
Lätt.
Fylld av tillförsikt.
Ensam men inte allena.
Tacksam.
Fylld.

Det är här och det är nu och det är ljus och det är växande.

Längtar

Nä, nu får det banne mig bli varmt snart.

Värmen i en bastu.
Ett hett bad.
I ett famntag.
Eller utsträckt i en solstol nånstans i söder.

Det får blir så.
Snart.
Kanske alltihop.

"Hellre ruffset än raffset"

Jag vill inte maskera eller klä ut mig.

Jag vill inte ha ett lager konstgjord smet som täcker min kropp. Vill känna fingertoppar stryka över huden; utan hinder, utan skikt.

Vill inte se på dig genom förlängda ögonfransar eller kyssa dig med färgade läppar. Mitt hår ska dofta vår och virvelvind, inte konstgjord blekning eller krampaktig styling.

Inget ska behövas lyftas eller omformas. Ingen bluff synas när vi vaknar tillsammans efter en natt med troligen för lite sömn men alldeles lagom med lek.

Jag vill möta dig som den jag är. Vandra naken på stranden, hoppa barfota över klipporna, gräva ner fingrarna i det varma gräset.

Ljuset du ser är min filosofi.
Värmen du känner min personlighet.
Närheten som drabbar dig är mitt mod och min mening.

Psyduck och jag

Vi smög och svettandes och hukade oss i mörkret iklädda blinkande västar. Vi bar plastvapen med tvåhandsfattning. Röken virvlade, laserstrålarna avslöjade var motståndaren gömde sig och tystnaden var kompakt.

Det gick ut på att meja ner grabbar i 12-års åldern, en och annan förälder samt andra utspridda, rödblinkande motspelare. Det var på lek. Det var vansinnigt roligt.

Och jag lärde mig två saker:
1) I händelse av krig är det dotter N (som vann hela striden) och dotter M (tvåa) som jag ska ty mig till.
2) Själv vill jag skydda, inte jaga eller attackera. När de andra skjutit tusen skott var jag uppe i 162. Jag vaktade boet.

Räkna inte med mig vid fronten alltså. Men jag kramar länge och vårdar kärleksfullt när ni kommer tillbaka.

Nytränad & nyduschad

Globen syns inte i grådiset. Rugbyplanen ligger öde. Grenarna utanför mitt fönster visar inte det minsta tecken på att börja spira.

Men jag är ljus och lätt. 22 centimeter mindre runt midjan och i fullkomlig harmoni. Mina vita fingrar rimmar dåligt med värmen som pulserar genom kroppen. Det kommer en vår.

Så öppnar jag mig för allt det magiska, välkomnar förändring och förvandling. Om jag tidigare varit i en puppa så bryter jag mig ut nu. Bit för bit av skalet faller bort; så enkelt, så självklart. Dörrar öppnas på vid gavel, allt är möjligt, allt får hända.

Jag är inte rädd.
Jag håller inte igen.
Den balans jag så länge sökt har kommit till mig.
Och jag behövde inte göra mer än att låta strömmen föra mig framåt.