Biohacking

Vagusnerven är min mest intressanta vän just nu. Jag hummar, jag stretchar ögonmusklerna, jag ligger på spikmatta och djupandas om vartannat. Jag föreställer mig ett Happy Heart där inne. Och så tar jag en liten, liten hutt varje morgon.

Vagusnerven löper från min hjärnstam ner genom svalget, hjärtat och diafragman. Tar sig till min lever, mage och mina tarmar. 80 000 nervtrådar i givakt. Typ allt det som är jag, samlat i en enda lång ström av sensitivitet.

Min vagusnerv är stressad. Traumatiserad. Det sa en av de häftigaste människor jag mött på länge för ett litet tag sen. Nu stimulerar jag och släpper efter. Känner strömmar av energi rusa och får blod i fingrar och tår.

Varför har ingen presenterat mig för min vagusnerv förut? Min stomme. Kanske är det stoltheten som en gång låst den i visserligen ack så rakryggat läge, men med envist öronsus, hopbitna käkar och en skyddande rustning över bröstkorgen. Eller rädslan?

Det som ändå kom in utifrån fick skjutas ner. Samlas i hullet under naveln. Men det är slut med det nu. För nu håller vi på att bli sams, nerven och jag.

Och när man är riktigt goda vänner, ja då slappnar man av och öppnar sig för allt det magiska livet rymmer.

Gjorde slut

Ibland måste man våga tänka i nya banor.
Ifrågasätta vanor och välkända situationer.
Och man måste väga samman vad man ger ut och vad man får tillbaka.
Beslutet var lätt, men efteråt kände jag mig sorgsen.

Det var ändå här jag fick arbeta med motstånd. Ett motstånd som gjorde mig gott. Det var här svetten kunde bryta ut i pannan men också här som trycket över bröstet lättade. Ja, hela jag blev lättare. Ibland trött, visserligen, men oftast upprymd.

Ändå.
Allt har sin tid tänkte jag.

Och gick sonika iväg och gjorde slut med mitt gym.
Varför betala dyr medlemsavgift när jag bara hinner dit nån gång i månaden?

Jag skriver igen

Ja. Jag gör det.
För jag är nu en gång sån. En skrivande människa.
Och jag har saknat min författarlya, mitt tangentbords-forum och min offentliga dagbok.

Jag slutade blogga för att en person (som jag inte ens känner) läste mina texter och använde dem emot mig. Jag la mig platt. Gav en främmande människa rätt att ta bort nåt från mitt liv som faktiskt gjorde mig glad.

Det var då.
Nu är nu.
Allt händer kanske inte av en orsak, men allt som händer kan leda till en insikt. Ge kunskap, mana till handling.
Och så blev det.

Aktiva val.
Aktivt växande.
Aktivt älskande.

Och nu också: aktivt skrivande.