Fundering över en kopp the

Kan man gå tillbaka?
Kan man vara nånstans där man redan varit?
Kan förändringen ändras, vägen krökas och tiden byta riktning?

Eller är vi i ständig förnyelse, cell för cell, hudflaga för hudflaga?

Är jag ens idag den jag var för bara några år sen?

Mot toppen

Fick en bild i huvudet.

Det är som att åka upp igenom molnen.
Först blir det bara lite mörkare och allt tappar sin lyster.
Sen börjar slöjorna dra förbi.
En efter en.
Sakta intill dig, bärandes löften om det mörka som kommer.

Så blir det helt tjockt. Du ser ingenting. Bara en formlös, utsuddad värld. Du fortsätter styra uppåt och undrar om det nånsin kommer att vara annorlunda. Det går trögt. Du tror inte mer.

Då händer det.
Plötsligt är du igenom.
Allt strålar, färgerna är starkare och mönstren tydligare.
Du är ovan molnen, och det som var mörkt och rått ser bara ut som mjuk böljande grädde under dig.

Du klarade det.
Du nådde toppen.

Inget sudd här inte

Läser om tid. Eller snarare; läser en helt underbar bok av en ekonomie doktor som sätter allt under lupp, ställer allt på sin spets och räknar på precis allt. Hans resonemang är fullkomligt logiska - och helt sagolika. Jag ler.

Så nu går jag runt och undviker 'livssudd'. Skapar lyckostunder (till skillnad från lyckokvartal) och är helt medveten om att tiden varken går fortare eller långsammare.

Men jag måste relatera till de faktiska sekunderna och minuterna på ett aktiv sätt, så att de dagar jag har att uppleva (han räknar bort förkylningar, nätter man sover och de första levnadsåren innan man är fullt medveten, och kommer fram till en summa av möjliga livs-timmar som jag nu glömt, men som fick mig att inse att jag aldrig nånsin vill bränna dyrbar tid på att sitta i bilkö eller vara bakfull) är värdiga och vettiga. (Ja, jag vet att det var en för lång mening, men jag skrev fort för att hinna med allt. Tiden är ju som sagt konstant, och jag vill göra mer idag än att fundera över hur jag ska formulera mig på bloggen.)

Varje dag unik. Varje dag ett äventyr. Friheten ska vara luften jag andas, och möjligheten den stig jag går på. Nyfiket. Jag ska undvika rutiner, gråzoner och lågvatten.

Min tid är begränsad, men oj vad jag tänker fylla den med skratt, upptäckter och innerlig gemenskap.

Rapport från paradisön

Jag hackade sönder en gigantisk kackerlacka med Paulo Coelho. (Förlåt mig alla fans där ute, men för mig är det det enda han duger till.) Sen spolade jag bort hundratals myror med duschslangen, och lät dem rinna ut i avloppet innan jag fortsatte att tappa upp mitt bad.

Vi fann en övergiven gård, en fyr som sett bättre dagar och ett ruckel där vi skämtade om att jag skulle skriva min bok medan han lagade tak och murade om väggar.

Solen hettar i skinnet.
Håret lockar sig mer än nånsin.
Hav och värme och milda vindar.

Jag vill stanna här, naken i paradiset.

Team E - G

Allt har sin tid.
Allt sker när det ska ske.
Allt som händer har en mening.

Och så vidare och så vidare och så vidare.

Fast.
Just så.
Faktiskt.

Ikväll, i bred säng på sydlig breddgrad. Lite svettiga, lite solbrända, aningen ömma i benen efter motsvarande 40 våningar (enligt app). Mätta magar. Varsin skärm; hans liten och pigg, min stor och tillmötesgående. Sida vid sida. Skratt och gäsp och fullkomligt naturlig samvaro.

Och jag fylls av en enda stor glädje.
Så enkelt det kan vara.

Ett tillstånd

Tänkte skriva om djupa saker. Som hemligheter, ytskikt och lager på lager. Hade en rubrik i huvudet; "Det handlar om trygghet". Ville verkligen förmedla nåt av vikt, nåt som läsaren reagerade på med ett "Wow, det är en klok tjej det där."

Så jag gick ut, ensam i trädgården. Satte på kaffe och ställde datorn på det stora bordet av mörkt, tungt trä. Hörde duvor och småfåglar improvisera sina morgonserenader och vände mig mot bergen.

Solen höll på att gå upp. 
Diset låg som en smekning över femtio nyanser av brunt, och strålarna sträckte på sig, långt. Ända till fram mina rufsiga lockar.

Luften var alldeles stilla.
Rik.
Klar.
Och alla tankar försvann.

*

Solen i mig och jag i bergen.

Ett nu. Ett varande.
Kanske det sannaste, det mest värdiga.
Och mest enkla.

Orden sinar, inget klokt kommer till mig.
Men i huvudet rör sig sakta en ny rubrik:

"Det handlar om energi."

Ett hölje som tar emot en pil men bryter lansar

En anekdot om en paxad solstol igår, en rejäl djupdykning i livets roller idag, och lite småhuttrande hoppar jag över snömodd med matkassen i ena handen och inser plötsligt – med full kraft – att det är min förbannade plikt att se till att jag mår bra. Att balansen måste skapas i mig. Av mig. Nu.

Så ska jag gräva ner mina rötter i marken, inte brutalt undanträngande, utan medvetet deltagande. Sen ska stammen lodas in mot jordytan; stadig, utan stöttor eller linor. Och när det stormar rister jag till, men faller inte.

Allt annat är ovärdigt.

Early bird catches the worm (if awake)

Singlade ner som en ivrigt dansande snöflinga, eller möjligen lekfullt virvlande höstlöv, i min säng i går. Tidigt.

Precis lagom mjuk madrass, ljuvligt duntäcke, lena lakan och alldeles perfekt temperatur i sovrummet. Allt var som gjort för en god natts sömn.

Det finns dom som somnar här och nu.
Det finns dom som tycker om att sova.
Jag känner flera.

Jag, jag tycker om att vara vaken.

Vill inte släppa taget om dagen liksom.
Det är ju så roligt att leva.
Och spännande.
Det kan ju hända nåt nytt.
Nåt jag missar.
Om jag somnar alltså.

Så jag ligger där. Vaken. Bara liiiite till.

Som sagt.
Jag tycker om att vara vaken.

Men ...

Just det gills inte klockan 6:30 en söndagsmorgon.
Jag tar tillbaka allt.

Skapelsens krona? No way!

Snöoväder, snöyra, snökaos. Så hette det.
Bilar i krock, bilar i diket.
Isgator och blixthalka.
Stanna inomhus människa - världen ryter!

Själv känner jag mig inbäddad och trygg.
Naturens storhet lugnar mig.

Vi är blott ynk i jämförelse med de väldiga krafterna; människans värsta fiende är människan själv. Ingen eller ingenting annat. Nu smälter hon isen kring polerna och förfäras över resultatet. Balansen är rubbad men människan sörjer mest att hon inte kan köra sin rättmätiga bil i alla lägen. Ja, för det där dramatiska kaoset och den verkligt usla snöröjningen och allting är säkert nån annans fel.

Jag borrar ner fötterna i den mjuka snön.
Älskade natur.
Älskade jord.
Vad kan jag göra för att ta hand om dig lite bättre?