Båt i sjön!

Äntligen.
Äntligen, äntligen, äntligen.

Nu väcker vi stugan.
Nu ligger vi sked för att hålla värmen, medan ännu vinterdraget sitter kvar i stockarna.

Vi röjer och vårdar. Vi eldar. Vi skapar.
Vi skrattar, älskar och andas.

Vi planerar framtida byggen utan nutida stress.
Vi utbyter erfarenheter, för att än mer lära känna varandra.

Nu är det vår.
Vår vår.

All of me

Man kan förstås leva med lager på lager.
Skydda sig mot omvärlden. Hålla distans.

Man kan akta sig för vargen.
Sitta still i båten.
Springa till och stanna vid pass.

Eller så kan man möta farorna.
Utmana sig, utsätta sig – och utvecklas.

En människa, som jag aldrig träffat, sa att jag var modig. Jag tror det var menat som ett litet nålstick, och inte ens till mig. (Ensamhet och besvikelse gör gärna så; kommer ut i besk, syrlig form.) Men jag väljer att höra orden, inte undertext.

Och ja, jag är modig.
Men jag ser ingen annan väg att välja, än att blotta strupen.

Först då kan vi mötas.
Längst inne.

Den tjufemte

Jag försöker något nytt.
Försöker att inte använda plånboken längre. Eller kort. Eller något alls i den riktningen.

Jo, självklart måste jag handla mat. Och tanka bensin eller SL-kort.

Men bortsett från det försöker jag konsumera så lite jag kan.
Tänka bort pengar ur mitt liv. De ska inte styra mig.

Och friheten finns där.

Fast ...

Idag kom lönen.
Det var rätt fint!

Inte för mig, inte

Jag har väldigt svårt för människor som tror sig vara bättre än andra. Vars blick på den överviktige slår fast "dålig karaktär". Eller som i en dialog alltid tittar lite ner, himlar en aning med ögonen och förmedlar undertext på suckande utandning: nu är du där igen ...

Jag håller mig gärna borta för de som anser sig ha finare titel, smakfullare hem och mer väluppfostrade barn. Som positionerar sig. Som entusiastiskt pratar själv, men gäspar när någon annan gör sin röst hörd.

Jag tycker det är knepigt med människor som tycker att tystnad är bästa svaret. Och jag ogillar skarp de som tillåter sig komma med 'sanningar' utan att de efterfrågas. Såsom "du är en bra människa, men du gör dåliga val".

Men till varma, vänliga, ödmjuka människor dras jag som ett bi till söt honung.

Strunt i vett och etikett

Välj en relation som gör dig till den bästa versionen av dig själv.

Det är det enda som är viktigt.
Inte om relationen inleds för tidigt, i fel ände eller för snabbt.

Möter du någon som får dig att må bra, som gör dig lätt och glad och som lockar fram det bästa ur dig - go for it.

Fler regler behövs inte.

Cyberbotox

Tänk om man vore slät. Ja, om man såg ut som på Snapchat.

Len och fin i hyn, ofta med coola glasögon - inte läsglasögonen från bensinmacken. Inte gårdagens mascara, lätt klumpad och utsmetad under ögonen, utan sirligt tecknade ögonfransar som bjuder in till sensationer, såsom en röd matta leder fram till gala-showen.

Och tänk om det flög små skimrande hjärtan runt om mig, vart jag än gick. Eller fåglar, löv, guldflagor - vad som helst, bara det rör sig i sensuell dans.

Jag vägrar botox, pålimmat och annat fusk. Jag vill inte bluffa - ta mig som jag är. Skrynklig och rynkig, dammig och rufsig.

Men ändå ...
Man måste ju prova!

Turnerhimmel och tokiga tankar

Tidig morgon. Tankar. Känslor.
Allt är lagrat. Allt hinner ikapp.

Arbete. Ritsch ratsch fillibombombom på nåt sätt.

Sen iväg, iväg. Hjulen rullar, radion surrar.
Fem timmar med P1 blir rätt tjatigt till slut.

När jag till sist är framme är allt målat i ljust gult, lätt rosa och försiktigt orange. Vårkvällen är andlöst vacker och jag vill vara poet, konstnär och kompositör på samma gång. Jag vill fånga himlen i en ram och lagra allt som kvittrar i graverade spår.

För ett ögonblick blir allt NU.

Sen fortsätter FRAM i full fart.
Och DÅ molar ännu en aning.

Mitt nästa projekt

Jag när en dröm.
Jag har inte förstått hur det blev så här, men jag vet när allt började.
Och sen dess har tanken rört sig i utkanten av mitt sinne, länge.

Det var en het dag.
Solen rev upp damm från marken, de smala asfaltsgångarna ångade.
Vi tog oss upp till toppen av berget och såg ut över det magnifika landskapet. Skikt efter skikt av toppar. Blånande, bländande.

Vi satte oss i en slags amfiteater och väntade.

Sen hördes vingslagen.
Jag slutade nästan andas.
Fullkomligt bergtagen. Hypnotiserad. Och förtrollad.

Efteråt var det som om en drog började spridas i mig.
En tanke. En längtan. En dröm.

Nu har den fått fäste.
Nu vet jag att jag måste lära mig detta en dag.
Jag vet också var.

Och drömmen har fått ett ord:



Falkenering.

Glesbygdsgirl

Aprilkväll.
Pastelligt ljus.
Milt för sinne och öga.
Kristallklar luft.

Världen är krispig och mjuk på samma gång.

Och det är nu jag blir en glesbygdsjänta. Lantis. Naturbarn.
En som vill stoppa fötterna i aningen för stora gummistövlar, dricka en kopp the på egen trätrappa och kanske till och med killa lite på en hund.

En dag, om inte allt för länge, ska det bli så.
Öppet landskap.
Eldstad.
Extern brevlåda.

Jag blundar.
Sen öppnar jag ögonen, söder om söder, och ser alla möjligheter ligga framför mig.

Snuvig söndag 13:10

Värme, vatten, vila.
Vetekudde, vitlök och honung.
Netflix och filt.

Förkylningsknepen är många, men om det är sant att det bara finns omkring 200 förkylningsbaciller, och att man blir immun efter varje överlevd attack, så är detta av godo. Jag fyller mig med goda tankar - heja snuvan! - och njuter av olycksaliga händelser och wordfeud.

Fast egentligen vill jag vandra i skogen, klättra i träd, leta vårtecken och doppa mig i havet (mest av princip).

Godmorgon världen.
Jag är ännu i pyjamas ...

Ljuset alltså, ljuset

Nej, det sitter inte i blodet.
Jag har inte växt upp med det.
Men satan vad jag fascineras av det.

Ljuset i Norrland.

Vit vit vit ligger snön.
Böljande över sjöar och älvar.
Dignande från hustak.
Belastande grenar och toppar.

Lika ljus är himlen.
Solen varm i sitt strålande vita.

Vi plöjer igenom, pulsar över, vilar ovanpå.
Och sakta dalar solen bakom orörd mark.

Idag är jag liten och låg.
För jag måste snart återvända till mitt gråa stenlandskap i söder.

Fylld av ljus, fylld av luft, fylld av närhet.