... the rest is silence

Sådärja!
Nu dog telefonen.
Precis när allt börjar hetta till och alla vill nå mig.

Men jag bara andas ut och tänker:
Så skönt.
En liten stunds tystnad.

Jag har aldrig riktig förlikat mig med telefon-livet ...
Behöver apparaten i tjänst, men föredrar samtal öga mot öga. Samtal där jag ser hur det leker i ögon, rycker i mungipor eller kanske darrar i underläppar. Där jag är delaktig med fler sinnen än hörseln, som ju är lite nedsatt och som konkurrerar med både sus och surr.

Och så tycker jag om att skriva.
Tack och lov för att datorn fungerar!

Nu är jag lite trött ...

Trött på att vara David som slåss mot Goliat. Trött på 50-åriga dokument och hundraåriga traditioner. Trött på att ha fötts in under spinnsidan, den som fick huka, den som ignorerades och förfördelades.

Less på gamla minnen och oförätter från förr. Less på revirbevakande och ägande. Less på att höra att jag brer ut mig, lägger beslag på, gör till mitt, tar över.

Så jag tänker: mitt nu-jag är som vattnet. Friskt, i rörelse, forsande. Vattnet hittar alltid en väg förbi hindren.

Låt andra ägna sig åt dåtid, mitt och ditt. Låt andra stoltsera med titlar, positioner och rättmätigheter.

Jag lämnar VO och seglar mot horisonten.

Måndag. Köksbord. Filosofi.

Är det nåt som livet lärt mig, är det detta:
Tänk utanför dig själv.

Var uppmärksam på dina reflexer.
Tag drömmar och rädslor på allvar.
Låt andningen få ditt fokus, i alla fall en stund varje dag.

Var stolt över din intuition - du är en organism i en värld av energier, och sammanhangen är så mycket större än vi kan begripa från vår egen horisont.

Låt känslorna få fri fart. Vi vet ju att de kommer och går, ändrar klang, riktning, intensitet. Känslor är bra, de är barometrar på hur vi mår. Men de kan vara också vara droger. Eller felkopplingar. Låt dina känslor vara det barn du älskar och vårdar, men ibland också ställer krav på.

Men tankarna ...

Om du tänker "Jag vill ..." riskerar du att bli väldigt ensam.
Om du tänker "Jag behöver ..." hamnar du i egoismens fälla, och den betyder ofta besvikelser. Med självömkan som baksmälla.
Tänker du "Jag ska ..." kan du visserligen komma ganska långt i samhället, men priset du betalar kan bli högt. Vad får närhet kosta? Och samspel?

Var större än dina tankar.
Gå utanför din box.

Kroppen är en farkost, inte en racerbil som ska köras i mål före alla andra.

Dubbelt upp

Det har inte bara seglat in en man i mitt liv. Utan två. Två!

Ni anar kanske ...?

Lyckoruset när två killar kommer ner från rulltrappan på flygplatsen med varsin dragväska i handen. Värmen i hjärtat när båda somnar tryggt, medan bilen rullar i 10 km/h in mot Norrtull. Den självklara kärleken när jag bäddar ner först den ene, sen den andre i varsin säng. Jag sjunger lite för båda och känner den ena kroppen efter den andra bli tung och lugn.

Nu sitter jag i köket. I natten, i mörkret, i tystnaden.
Men inte ensam.
Jag är rikare än rikast.

För inte en, utan två, har idag sagt till mig:
Jag älskar dig.

Den ene sa det bara med lite ljusare röst.
Och på barnspråk ...

www = worship, whirl, waste?

Det borde heta asociala medier.

Av flera skäl. Det är inte ovanligt att nån sitter alldeles intill dig, på klart kel- och smekavstånd (eller prata-lugnt-och-stilla-avstånd) och är helt uppslukad av den lilla skärmen i handen. Om inte det kallas att vara asocial, då vet jag inte.

Men också för att vi borde vara mer asociala på de sociala medierna helt enkelt. Inte mingla där för mycket, för ofta eller med för många.

Skulle du verkligen orka omge dig med hundratals personer varje dag; studsa runt och se vad alla gör, hur de mår, hur de ser ut, och sen dessutom välja att pussa på kinden, göra en glad tumme upp eller kanske till och med stanna upp i en liten hjärtlig gest? Och om nån fyller år behöver du anstränga dig ännu mer och kanske kasta en serpentin, sträcka fram en tårta, vifta med en flagga och öppna en flaska skumpa.

Och skulle du orka kommunicera med alla dina hundratals vänner? I det riktiga livet alltså? Lyssna och sen kommentera, och så kanske kommentera igen på kommentaren som följer, likt ett replikskifte i svensk riksdag?

Jag skulle ta slut om jag behövde sprida ut mig på det viset. Fullkomligt. Har fullt sjå att finna tid för samtal med mina närmaste och samtidigt hinna lyssna på mig själv.

Från och med nu kommer jag vara mer aktiv på asociala medier helt enkelt. Och skulle vi träffas IRL lovar jag att jag sätter mig ner med dig för en pratstund på tu man hand. Utan telefon i handen.

Jag, en flyttfirma

Nu är jag trött. Ganska mycket faktiskt.
För jag har flyttat myror.

Inte en.
Inte hundra.
Utan nästan tusen.
Gissar jag.

Nej, en myra är inte särskilt tung.
Inte ens tusen är någon match för mina rätt vältränade biceps.

Men nu levde myrorna ett glatt liv på och mellan det kasserade taket, det som legat i en hög bakom stugan sen tre år tillbaka. Svart och varmt och böljande vågigt. Jag ser framför mig hur de lekt i nedförsbackarna, vaggat sig i vågdalar och fått schysst myrbensträning på uppåtvägen.

Ergo.
Nu har jag i dagarna tre släpat ner bit för bit av mitt ex-tak till stranden. Fyllt min stora båt tills jag knappt såg fören, kört iväg i två omgångar till återvinnings-bryggan och släpat upp allt på kajen. Inklusive myror.

Och nu sitter jag på min trappa och undrar om de är skitförbannade på mig på grund av denna tvångsutvisning. Eller om de rent av är tacksamma?

Vem vill inte vidga sina vyer lite då och då?

Island living

Koltrasten ligger blick stilla på sina ägg, trygg under tak i vårt vedskjul. Svanen tronar likt en förtrollad kunglighet på sitt bo i vassen. Gudingarna har ännu inte (likt andra pilska fransmän) dragit utomlands för att slippa ta konsekvensen av sitt kuttra-sju.

Myror gillar äppelmust. Helt säkert lika mycket som jag. Ormar trivs under gammal takpapp och spindlar lägger sig hela tiden i min inredningsdesign.

Brorsbarn spelar kort, släkting klyver ved och grannar vill ha det som det alltid har varit.

Själv bara ÄR jag.

Avklippta jeans, mycket rufsig, skitig under naglarna. Jag öppnar en ingefärs-öl och lägger upp fötterna på relingen.

Och jag vet.
Jag har ynnesten att få leva min dröm.

I dur och moll

Kom, möt mig på en gemensam planhalva.
Låt oss vara fria att vara dom vi är, likväl spelare i samma lag.
Altruister. Humanister. Pacifister.

Kan vi skapa balans?
Varken spela aggressivt eller defensivt?
Vi siktar ju mot samma mål.

Och kom, låt oss vara varsin sträng på en gitarr.
Var och en i sin melodi.
Tillsammans i ett klingande ackord.

Så skapas musik.

Mellan hägg och syren

Det regnade blomblad från körsbärsträden i Kungsan.

Kappan över armen. Solglasögon.

Vi pratade om livets törnar. Hur man växer av svårigheter, blir mindre rädd när man kommit ut på andra sidan. Och hur man aktar sig för att riktigt lita på nån igen.

Sen pratade vi om själen som lever i kroppen, inte utanför, om renässansmänniskor och tonartsbetydelser.

På väg hem kändes allt lite lättare.
Ljuset, luften, det goda samtalet.

Maj.

Edge

Mjuk majvind mot mitt ansikte och doft av åker i näsborrarna. Ljud av en biker i fjärran. En intensiv helg är över; benen trötta men glada.

Och jag tänker på marginaler och kraftkällor. På att när mottagningen i min telefon markeras med E, då är det svårt att kommunicera. Att svagt batteri förminskar tryggheten.

Jag fyller gärna källan till bredden. Lagrar, laddar, bygger reserver. En power bank per sinne. Och en för tillitens skull. Jag vill skapa marginaler. Inte leva med distans, skygglappar eller principfast stolthet.

När jag själv är på gränsen, då vet jag att en back-up finns.

On fire

Jag vet inte om jag har nåt häxaktigt över mig, är ett icke-bränt barn eller bara är klantig. Men jag är helt klart brännmärkt.

På ena armen ett långt ärr från en het ugn. På den andra ett sår stort som en femkrona, efter att ha kommit i vägen för het luft, menad att ånga mjölk, inte underarm.

Och häromdagen eldade jag sly i ett stort oljefat. Med stor kraft och lyckoruset över att behärska eldkonsten lyckades jag få glödande kol på ena vaden och en del av den rufsiga kalufsen svedd. Sen vinglade jag till och tog emot mig mot oljefatets övre kant, varpå arbetshandsken brändes fast vid min knoge.

Ändå sjöng jag för full hals - Jag vill bli en man, en människa, och kunna allt ni kan - bröt ner fler kvistar och tänkte att ja, där eld finns, där finns liv, kunskap och makt.

Nu sitter jag inomhus i en kall lägenhet och studerar stolt mina blessyrer.

Eldkysst.