Skarpt läge

Sätt mig i karantän.
Eller räkna i alla fall inte med mig just nu.
Jag är i en bubbla.
Ett stadium.
En fas.

Full verksamhet; i huvud, i kropp, i själsliv. Däremellan korta stunder av återhämtning. Med betoning på korta.

Försök inte nå mig.
Stöd mig, om du förmår.
Om inte, vänta på mig.

För jag kommer tillbaka.
Det är bara några veckor kvar.

Den som finns kvar då, den är min vän - på riktigt.

-

Jag pratar.
Jag pratar väldigt mycket.
Jag kanske pratar för mycket till och med.

Hjärnan behöver att munnen kniper igen.
För att utvecklas och skapa nya banor.
Minst två timmar om dan.
Läste jag.

Och med ens visste jag vad jag ska bli när jag blir stor:
Tyst.

Ibland blir man bara så jädrans glad

Sand under fötterna.
Sand mellan tårna.
Sand i sängen.

Och så en lysmask på trappan.

"Romanleva"

Han har helt rätt, professorn som ser ut som en rockstjärna, och som utstrålar ödmjuk klokskap lik en indisk guru. Livet är som att läsa en bok.

Jag har kastat mig in i kapitel efter kapitel. Ibland slarvläst, ivrig att få veta hur det ska gå. Vissa partier har jag läst om och om igen, eftersom jag inte begripit hur det kunde blivit som det blev.

När jag var yngre fantiserade jag om slutet, skrev det själv i gränslandet mellan dag och natt när jag skulle somna. Eller, om något stort pågick, fullt vaken mitt i natten. Scenario efter scenario målade jag upp. Så att jag skulle vara beredd.

Jag har också försökt vara logisk. Orsak och verkan. Samband. Förklaringar. Jag har mött människor som jag försökt nå och situationer som jag trott mig kunna hantera, om och om igen, istället för att bara låta saker och ting vara.

Professorn skriver: ditt liv kan vara en krimbok, eller en roman. I krimboken är storyn: nån död (du) och resten handlar bara om hur. I romanen är det: saker händer (livet). Det finns inget facit. Allt går alltså inte ut på att få svar på gåtan i slutet.

Livet pågår, du fyller sidorna i romanen av egen kraft. Skumma inte, för det är det som pågår nu som är grejen.

Och nu ska jag börja läsa, nej leva, ord för ord. En sida i taget.

Jag börjar med ett morgondopp!

I do, too.

Jag har knackat på hotelldörr och hämtats i båt. Jag har överraskat i vardagsrum och sjungit på tornterass eller NK:s tak. Jag har fått besöka Livrustkammare, herrgårdar och nedlagda fabriker, upptäckt paviljonger och parker, och fått lyssna till en antik orgel i hemligt kapell. Och inte minst; jag har gått i procession ledd av man iklädd kaftan och hatt med fjädrar.

Snart fyra år med hedersuppdraget vigselförrättare och fylld av minnen.

Paret som grälade in i det sista.
De två med den oerhört starka kärleken.
Männen som gav mig en sån fin present.
Musikstycket som aldrig tog slut.
Söndagsmiddagen.
Finaste vännen, vars glädje är min.

Nu börjar jag tycka att mitt mandat ska ta slut. Tiden räcker inte. Jag vill inte bara mata på. Jag vill göra ett bra jobb, skapa nån form av personligt möte.

Och dessutom ...
Nästa gång är det faktiskt min tur.

Trollformel mot mina ovänner

Jag står upp en morgon
ifrån alla mina sorger
jag binder mig med vredens linda
från man och från kvinna
ifrån svärd
ifrån värld
ifrån all min ofärd

Så skall hat och avund smältas på mig
som saltet smältes
i det friska vattnet

Ligga sked

Det sägs att man ska ligga på vänster sida när man sover. Låta hjärtat vila lugnare mot underlaget. Ja, hela kroppen mår lite bättre av att falla ner åt det hållet. Än åt höger.

Jag tänker att allt som har med människor, medmänsklighet och samhörighet behöver falla åt vänster. Att se till helheter, att sträcka sig över gränser, att vara generös. Att ge och hjälpa, utan dold agenda som har med egennyttan att göra.

Så jag faller åt vänster.

Och bakom mig ligger min pusselbit, tätt intill. Inte en skarv, inget som nöter, inget oklart eller outtalat. Bara två kroppar som är skulpterade för varandra.

-->

Vilse i djungeln

Trasig tvättmaskin. Svettig storstad. Härligt intensiv projektstart – många människor, många frågor, många trådar.

Då blir det som det blir. De tar slut, trosorna. Och jag tänker att det är väl bara att knalla in genom första bästa dörr där inne i city. (Nu hör det till saken att jag inte gärna handlar kläder, alltså jag är ovan. Men lite underbyxor ska väl inte vara så svårt? Jag rattar ganska komplicerade saker då och då.)

Hittar standardaffären, letar mig fram genom pastellerna till damavdelningen, siktar en avdelning som tycks erbjuda det jag söker, och gläds åt att snart vara ute i friheten igen.

Men nej.
Icke.

Jag irrar runt, fullkomligt vilse. Här finns string och bling, spets och strass, låga midjor, höga midjor, mellanmidjor, hipsters och boxers och trunks och ännu mera spets, och lite nät till och med, och så en rosett, blompynt, en genomskinlig och så en i nån slags plastimitation. För att inte prata om shapers.

20 minuter senare får jag äntligen syn på ett par enkla, svarta i bomull. Utan tortyrtråd som skär in eller dekorationer som river sönder. Några som mjukt täcker både bakdel och framsida och som vårdar det dolda, inte säljer ut det i värsta Bollywoodstil.

Roffar åt mig tre trosor och tar mig därifrån så fort jag kan.
Lättad.

Nästa gång det blir så här, då gör jag som Marilyn Monroe.

Jag, ett naturbarn. Och en alkemist.

Saknar maj. Redan.

Fåglarnas förälskelse, lusta, längtan - allt som gör att världen kvittrar. Och bo byggs. Och barn blir till.

Blommorna som spränger fram; först de små – starkare och modigare än alla andra. Sen de mer pampiga, som påskliljorna och deras vänner, och så till sist alla träden. Rosa tak, vita tak, rosavita tak! - alla luftiga, mjuka böljande, alla med ljus- och luftinsläpp. Just såsom livet ska vara. (Nej, inte rosa ... men fyllt av ljus- och luftinsläpp alltså.)

Det isande vattnet som biter på huden under de första vårdoppen. Vinterkylan i väggarna, som sakta trängs bort av mänsklig värme. Och av veden i spisen.

Förväntningarna inför sommaren - ibland härligare än själva sommaren själv.

Allt ligger framför oss.
Väntandes.
Lockandes.
Fyllt av outtalade löften.

*

Sen kommer juni & juli. Månader jag absolut kan hoppa över. Eller i alla fall arbeta mig över (vilket jag också gör). Mest regn, kyliga vindar, besvikelser och stress över att sommaren går så fort och ingen stund hinner man fånga ordentligt.

Och så ... I augusti.
Då svallar livet igen. På ett annat sätt.
Försonande. Avtagande. Avskedstagande.

Saknar maj.
Ser fram emot augusti.

Och däremellan ska jag göra guld av idéer.