You say goodbye, I say hello

Sommaren drar sina sista andetag och jag stryker sakta över sanden. Kraftfulla vågor, kyliga vindar.  En häger som låtsas vara en torrfura och en trollslända som vilar sina vingar på mitt knä.

Se havet.

Jag är ensam och förundrad över livet.

Lite senare sitter jag på min trappa i solen och knyter strandråg i buketter. Tänker på september 2016, långt upp i norr. Ett samtal i bastun med hon som knöt en annan bukett. Just där och då; tankarna om det enkla, självklara. Torneälvens friska vatten när vi kastade oss i. Den höga luften. Det bleka ljuset.

Då visste jag inte det jag vet idag.

Att jag hade mött mitt öde.

Under två täcken

Stugan är kylig och tyst; mitt livs infravärme har åkt iväg en stund. Kvar är spindlar och en envis fluga, tretton hjortar på gräsmattan, hägrarna och de krafsande fladdermössen i stockarna.

Jag tänker att jag vill skriva nåt klokt om det kommande valet. Skrika ut till alla att skärpa sig, inte vara så egotrippade och bortskämda, lägga av med revirbevakande och kortsiktigt tunnelseende.

Lägg ner nationer och kollektivt styrande religioner! Bygg upp samhällsstrukturer där människor utvecklas intellektuellt och tränas emotionellt: insikt i orsak-verkan-samband och vanlig hederlig empati räcker långt. Älska och vårda planeten på samma sätt som du tar hand om dina barn.

Men jag fryser om tårna.
Och den där flugan är vansinnigt irriterande ...

Att vara ute i god tid

Jag packar gärna fler dagar innan en resa.
På mitt arbete planerar jag ett år i förväg.

Jag gör allt jag kan för att undvika att springa efter bussar, hasta nedför rulltrappor eller rusa rakt till gaten - nej, mycket hellre står jag där och väntar jag en stund, lugnt och stilla.

Och marginaler har jag lärt mig är livsviktiga. Ibland The Hard Way.

Men nu ...

Ibland ska man kanske vänta lite.

Vissa ansökningar behöver möjligen inte skickas in ett halvår innan det smäller, för tänk om bäst-före-datumet, eller ja, tillståndet, helt enkelt hinner passeras innan det är dags för den stora dagen?

Vi tittade på pappret som legat i lådan sen i maj och skrattade gott.
Bara att börja om från början!

Ketos

Först rann 14 kilo av mig. Utifrån och in på något sätt. Jag flög fram.

Sen kom sambokilona. Tänk att krypa upp tillsammans framför en film med lite mandlar och wasabinötter ... Vill du ha en drink? Ja tack; solen gassar, vi vandrar bland fikonlöv i paradiset och tanken på morgondagen försvinner bland kyssar och lek.

Nu vänder jag min blick inåt och låter mage och tarmar vara i fred en stund.

Redan efter några timmar känner jag lättnaden.

Frihet.
Frid.

I valstakt

Gamla spöken, nya spöken, fraser från förr och ord som ligger kvar i munnen. Andar och demoner och allsköns oknytt, likt moln.

Luft som bär något unket, viskningar i fel tonart och oförrätter som aldrig blivit förlåtna.

Världen darrar till och kommer ur balans, kompassen snurrar runt i sin vilsenhet och hjulen glider utanför spåret.

Jag tänker att blicken måste fästas långt fram.

Och inom mig hör jag ljudet av vågorna, lugnt och rytmiskt smekandes stranden ...

Tristessdöden

När man lyckas göra en morotskaka utan varken socker, smör, färskost eller florsocker - och den ändå blir god. När man låtsas vara en hund och slickar sin man på ögonlocken. Eller när mannen bygger bowlingbana med petflaskor som ramlar bara man tittar på dem.

Då är det en regning, kylig augustidag i stugan på ön. Och vi skrattar vilt mitt i tristessdöden, återupplivade efter veckor av arbete och allmänt slitage.

Ge mig en soffa, tystnad och en god bok

Urlakad och urkramad.

Likväl kramad.

Men när det som är fantastiskt bara upplevs med likgiltighet, då är det dags att tänka om. 

Jag ska bara vila hjärnan lite först. 

Den fria viljan

Det finns en sak jag önskar mer än allt.

Jag kan inte säga det.
Inte kräva eller framkalla det.
Det ligger inte i min makt.
Och jag har ingen kontroll över det.

Men jag kan önska.