Gott slut

Årskrönikor intresserar mig inte nämnvärt, men reflektion är nödvändigt. Så jag ger mig ut på vandring, steg för steg, tanke för tanke.

2018.
Du knådade mig mör, varm och utmattad.
Du utmanade mig till det yttersta.
Du gav mig kärlek.
Du porlade av skratt.
Du dränkte mig i din tsunami.
Du gav mig ovärderliga lärdomar.

Så 2019: välkommen.
Allt jag önskar av dig är lugn.

Det svarta landet

Luft, skog, knarr, hund, koja, lugn, samtal, farbror, tystnad, ljus, vän. Axel mot axel.

Det var nödvändigt.

I morgon är det årets mörkaste dag.
Den längsta natt.
Den djupaste botten.

Mordor är nått, och snart vänder vi tillbaka mot The Shire.

Spotlight

Ett livsspel med publik.
Selfies och smooth-filter.
Offentlig dagbok, snuttefilt och hemligvrå.
Själslig graffiti på digitala väggar.
Sociala torg, scrollande av ett aldrig sinande mingel.

Bilden av mig själv, redigerad exakt som jag vill ha den.
Mitt sanna jag.
Eller i alla fall den mask jag väljer ur den stora godispåsen.
En logga för den som är jag.

Och så tvärtom: undanhållandet.
Ihopkurandet.
Avståndstagandet.
Ensamhet och tomhet.
Saknaden av en relation som går djupare än swipe, klick och kick.

Jag tror vårt moderna high-tech liv gör det ganska krångligt för oss ...

Min inre kompass

Det finns några riktigt vilsna varelser där ute.

Irrande själar som inte hittar sin hållplats, övergivna barn vars mamma dragit vidare, stolta tonåringar som slagit igen dörren med full kraft. Självbevarelsedrift, försvar, strategi - men också sorg och rädsla.

Jag kurar ihop mig under mängder av dun, insvept i len plysch, omhuldad av mjuka stearinljuslågor. Vill värme, kärlek, närhet och sanning.

Vill ljus.
Vill knyta stadiga knopar som löper - inte låser.
Vill förstå utan att älta.
Vill vidare.

Visa mig en väg som inte är dunkel ...

Ta mig som jag är

Jag fick ett brev.

Inledningen fick mig att skratta högt:
" I 55-års åldern har de flesta utvecklat ålderssynthet ..."
Tänk att det fanns ett namn på det!

Jag bär min ålder och min erfarenhet med samma högburna huvud som läsglasögonen i pannan. Men att jag numera har en diagnos, det hade jag ingen aning om.

Sen fortsatte brevet med ett erbjudande om undersökning och operation, men aldrig att de får stråla eller sticka i mig i onödan. Min farkost är den jag tilldelats, och den ska få åldras naturligt, utan fix och trix.

Jag har inget emot att konstant leta efter Circle K-köpta brillor, alltid kladdiga och ganska ofta med bara en skalm. Så ser mitt liv ut idag. Precis som jag har en mängd andra krångligheter och slitage och tilltufsning.

Men det roligaste av allt, i detta brev, var att de inte ens brytt sig om att förstora fonten till läsbart skick.
Kanske deras bästa försäljningstrick?

Polarnatt

En timmes 'nästandagsljus' mitt på dan, sen faller mörkret.
Och ögonlocken.
Och liksom hela livskraften.

Den makten har mörkret.

Tänk då när den är inuti. När hålet gapar tomt, ödsligt, iskallt. När det svarta, likt tjära, långsamt rinner genom dina sinnen. Kletande, klibbigt. Och hämmande. När leran gör dina steg tunga och vingliga.

Jag tänder ett ljus.
Tänker på det som är bra.
Väljer att se det som gör mig glad.

Sen tar jag på mig kängor och ger mig ut i minusgraderna. Om jag inte kan få ljus, ska jag åtminstone få lite rörelse ...