Going IRL

Jag river pussel.
Bit efter bit.
Ner i kartong efter kartong.
Tusen och åter tusen.

Så har en ung människa pusslat sig frisk.

Hon skulle inte försvinna från oss.
Hon skulle återhämta sig.
Pusselbit för pusselbit.
Över sanddynor, genom blåa himlar och gröna skogar.
Guidad av Jan van Haastereen och impressionister.

Nu packar jag ihop.
Nu börjar ett pusselfritt liv.

Far from the shallow now

Kärlek när den är enkel och självklar.
Hans huvud mot mitt bröst.
Värmen.
Respekten.
Viljan att alltid komma vidare.

Ett par år - eller ett liv.
Vi vägrar följa minsta motståndets lag, och blir starkare för varje dag.

Och så kom den tillbaka igen ...

Längtan.
När ivern att uttrycka sig, springer förbi önskan att ta in.

Kanske också hungern ...

Bekräftelsebehovet skuttar fram ur 'tänk-inte-på-mig-vrån' och hoppar lite upp och ner. Det är som att ha gjort hela sig själv i slöjden.

Jo, jag vet att det är en slags bacill som fått fäste. Kanske för att applåderna inte varit tillräckligt starka, avslag bitit i yrkesfåfängan eller för att spegelbilden saknar förskönings-filter.

Ja, då börjar hungern.
Bara en liten tummen upp ...
Eller ett hjärta ....

Se mig!
Säg att jag är bra, intressant, värd att lägga tid på!

*

Hej bloggen.
Hej läsare.
Jag skriver igen.

Men jag tror inte att det är 'likes' jag jagar.