Jag övar mig

Någon läste och blev orolig. Men nej, jag skriver ingen offentlig dagbok.

Jag leker med ord. Utmanar stigarna i hjärnan. Ser om jag kan få fatt en stämning, en aning, en osynlig väv.

Ingen dag utan en linje, tänkte jag en gång när jag startade den här bloggen. Då var det inne med bloggar, och jag hade säkert hundra läsare om dan. Nu skriver jag i tystnad, inte många läser, inte gör jag reklam heller.

Men jag vägrar filma mig själv till olika insta-stories. Det skapar inga nya utflyktsvägar i skallen.

Olika rum

Det är så väldigt tyst.
Bortsett från det eviga susandet och ljudandet mellan öronen.

Jag vill inte laga mat. Knappt äta.
Knäckebröd är bra. Just nu är jag inne i en rutig period.

Och nyss fyllde jag i en enkät på nätet. Om mitt hälsotillstånd. Landstinget ville veta, så jag svarade ärligt. Det var ganska deprimerande.

Så rör jag mig mellan olika rum, likt Mårran undrandes om jag nånsin kommer att få vara med.

Tomrum

Jag försvann.
Hela tillvaron försvann.
Ork och motivation tassade försiktigt iväg, utan ett ljud.

Jag flyttade. Till ett väldigt stort hus. Där är jag mycket ensam. Fast det gillar jag, å andra sidan. Ibland tänker jag att jag inte har några vänner. Men det har jag. Fina sådana. Ofta är det alldeles tyst, bortsett från det eviga suset i öronen. Fast så vill jag ju ha det.

Inget är fel.
Likväl har något förlorats. Dött i pandemin.
Och nu kommer mörkret och kylan och jag undrar vad som ska få mig på rätt köl igen.

Kanske att börja skriva?