Stor man. Hårda händer. Bullrigt skratt.
Jag ligger halvnaken under hans hökblick och slappnar av. Så gott jag kan alltså.
Sen hör jag ljuden. Kulspruteknatter i nacken både hit och dit. Pang i ryggen, ett, två, tre. Upp på sidan och oof! Påpekar lite skojfriskt att där låter det inget, men det måste vara för att det är för långt ifrån öronen.
Då vänder han på mig, sätter knäet mot mitt bäcken, lutar sig över mig med hela sin kroppstyngd och rycker till. Brak! "Hörde du det där då?" ropar han glatt. Sen hugger han tag i min onda fot, rycker och drar och knäcker och jag vet inte vad han gör men plötsligt kan jag röra den.
Den kvällen ligger jag fullkomligt om-möblerad i soffan och känner blodet strömma i muskler och leder. Benen är lika långa, foten böjer sig och jag kan titta åt både höger och vänster.
Som William Faulkner sa: "I valet mellan smärta och ingenting, väljer jag smärta."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar