En av mig, två av oss

Det ligger en vit svan och ruvar i vassen. Runt om cirklar hennes svan-make i viken. Han vaktar. Väntar förstås också. Men framför allt ser han till att inget ont händer henne och deras gemensamma ägg. Nåde den som ror för nära med båten.

En hackspett snickrar på sitt bo i björken intill min veranda. Där ska de flytta in, han och hans lilla gäng. Han bankar energiskt och metodiskt. Jag vill inte störa genom att gå för nära, men jag anar att han dryper av svett i solen. Han blir säkert klar i tid.

Två vänner förenades i lördags, genom en rit som jag fick vara med om. Det fanns ett allvar i bådas ögon som jag inte sett tidigare. En vilja. En riktning. Ett lugn. Det var inte första gången de parade ihop sig med nån, men det var definitivt den vettigaste. Allt kändes rätt.

Jag tycker tvåsamhet är vackert.
Det behöver inte vara för alla.
Men jag vill gärna leva så;
I ärlig fördjupning och samtidigt väldigt enkelt och vardagligt pragmatiskt.

Konsten att vinna i Monopol

Vad är "att satsa"?

Är det att lägga alla pengar du har på rött, och sen hålla tummarna för att kulan landar i rätt fack på det snurrande hjulet? Att ta dina sista papperspengar, köpa det där hotellet på Norrmalmstorg och sen bara hoppas på att tärningen lurar dina medspelare dit? Eller är det att köpa de där aktierna som tidningen skrev om, och förlita dig på att analysen stämmer?

Eller är det att satsa lite av ditt välmående, lite av ditt lugn, lite av din vardagstrygghet i mötet med en annan människa? Att ge upp en del av din självständighet, så att samklangen med den andra inte ska låta falskt?

Är att satsa samma sak som att riskera? Riskera att misslyckas, riskera att bli sårad? Eller - ännu värre - lämnad?

Jag vet att man inte kan vinna i Monopol utan att göra den där hotellchansningen.
Kanske gäller det det mesta här i livet.

Metspö som metafor?

Plötsligt fick jag en bild i huvudet hur det skulle kunna vara.
Jämvikt.
Balans.
Ett möte som berikar, inte begränsar.

Tänk dig ett sänke.
Ganska tungt; här finns rikedomar, men också en hel del slagg. Det sitter i en fiskelina, men när det släpps ner i vattnet, ja då sjunker det. Direkt. Svårt att njuta av nåt som skimrar då.

Och så tänk ett flöte.
Lätt, otvunget, självklart. Också det i en lina. När du så slänger ut det i havet studsar det på ytan. Guppar runt, helt ogrundat. Följer med varje pust. Svårt att uppfatta vad det är, på riktigt.

Men tillsammans!

Knyt ihop sänket med flötet.
Inte hårt, så att inte knuten kan tas loss, om man önskar.
Men inte heller så löst att minsta ryck gör att det brister.

Plums i vattnet.
Flötet landar, bottnar i sin funktion, får tyngd och mening.
Sänket hålls upp, svävar friare och tappas inte bort helt och hållet.

Den tunna linan stör ingen; den är ljus, transparent och lagom sträckt.
Och den rör sig mjukt bland vind och vågor.
Den är trygghet, tro och tillit.

Älskade ö, älskade vän

Fåglar med längtande koloraturer utanför fönstret. Doft av eldstad. Och värmen av hans kropp intill. Han, mitt element. Jag fryser aldrig när jag är med honom.

Det är natt, det är maj och det är omöjligt att sova.

Ändå är jag bara så lugn. Så uppfylld.

Stugan är öppnad.
Våren sjunger.
Och jag är precis där jag vill vara.

Sjukhusskräck

Jag ogillar stolarna som är placerade längs korridorens väggar. Avskyr standardsoffor och akvarium med instängda fiskar. Jag hatar de tummade tidskrifterna (vad hände med handdesinficeringen?), den bleka mellanmjölkskonsten på väggarna och lukten av kemikalier och sjukdom i salig blandning.

Bara jag sätter min fot i en sjukhusmiljö tåras mina ögon. Jag blir liten och ynklig, ett personnummer, en kropp under stetoskop, en anonym varelse iklädd blå skoskydd.

Till den kylige läkarens tvivel vill jag skrika högt:
Kom igen, jag är ju aldrig här! Det här är ett undantag! Om du visste hur svårt det är att be om hjälp!

Istället får jag sitta och vänta på provsvar. Svar som jag redan kan, jag behöver ingen läkare för att veta. Jag är aldrig sjuk. Inte egentligen. Det här är inte på riktigt. Det här är inte jag.

Jag får hjälp. Tårarna vänds till ett löjligt, tacksamt skratt; än en gång är jag i deras händer, helt beroende av stick i finger och receptbelagda mirakelkurer.

Kan ändå inte låta bli att få sista ordet:
Du, jag tar inte dig i hand och tackar. Jag har ju en bakteriell infektion.

Jag vet att jag är fånig.
Sjukvården är förstås bland det viktigaste vi har.
Den är bara inte för mig.

Släpp fångarne loss, det är vår

Två ben, eller fyra; det är nog inte så stort skillnad på våra behov.

En kylig morgon, med regn i luften och kalla vindar mot näsorna, väntar vi vid en stor inhägnad för att ta del av Den Stora Frigörelsen. Vår varma choklad har hunnit bli kall under den korta vägen från marknadsståndet till platsen vid staketet. Trots vantar, halsduk och långkalsonger får vi hoppa lite upp och ner. Vi och de tusen andra som är där.

Så äntligen – det magiska ögonblicket.
Ladan öppnas, och ut kommer de.
"Kosläpp", ett oerhört populärt evenemang som ska öka förståelsen för lantbruk och djurhållning.
Spänningen är stor; det är nu de ska hoppa, sparka, rusa och bli helt galna!

Trettio kreatur tar sig med stor tvekan, och en rejäl mängd putt och viftande bakifrån, ut i den stora hagen. Några springer ett par symboliska steg. De flesta stannar och smakar på gräset.

Sen vänder hela flocken om och börjar gå tillbaka. Kan vi få gå in i ladan igen, tack?

Nu, vid köksbordet i en centraluppvärmd lägenhet, förstår jag precis hur de kände sig.
Korna.

Att sända på rätt våglängd

Just idag har flera helt okända människor hälsat på mig. Bara så där.

En rödhårig knodd på T-banan.
En flicka med långa flätor.
En utländsk man.
En äldre herre med käpp.

Kanske ser jag vänlig ut?
Det är jag. För mycket, filosoferar jag ibland.

Kanske verkar jag öppen?
Stämmer absolut. Utan rustning vandrar jag genom livet; såras ibland men berikas desto oftare.

Och jag skrattar inombords, ler med hela ansiktet och hälsar glatt tillbaka.

För jag vet:
Det du sänder ut får du tillbaka.

Gott föder gott.

Den (lite halv-) gamla och havet

Klippa. Barfota. Tång mot tårna och solsmekt panna. Ljud av vågor. Där ute på fjorden en mängd seglare, kanoter, en och annan färja. En fyr; ett litet Muminhus. Öar nära och höga berg i fjärran. Bakom min klippa runt hörnet ligger kustlinjen från en nordisk huvudstad.

Filosoferar.
Om balans, trygghet, närhet. Om att knyta an. Om hur tillit uppstår.

Tänker.
Tänker på vågorna som gång på gång smeker samma sten. Som gröper ur den. Sätter spår.

Sörjer stenen detta?
Jag tror inte det. Jag tror den accepterar förändring som en del av livet. Erosion är naturligt. Krafter river ner. Krafter bygger upp. Let it be.

Jag är inte rädd.
Jag är inte rädd för att bli formad.
Märk mig, jag går inte sönder. Jag kommer aldrig mer gå sönder.

Så doppar jag mina fötter i iskallt hav.
Varsågod, kyss mig.
Jag står kvar.

Kon-Tiki

Plötsligt stod jag mitt emot en stor vassflotte. Nio stockar, sammanbundna med rep. En vasshydda ovanpå. Ett relativt litet segel med ett handmålat ansikte, föreställande en indiansk gud. Inte ett enda tekniskt hjälpmedel.

På väggarna runt om i rummet berättelsen om Thor Heyerdahl, mannen som hade vattenskräck och knappt kunde simma. Om idén som bet sig fast, växte och slog ut i full blom, allt med näring av en mans outsinliga drivkraft. Inget stoppade honom. Människor måste fallit som käglor för hans charm, för hans målmedvetenhet, för hans mod.

Jag bara stod där. Tittade på flotten och undrade hur de sov, de sex männen. Var de åt, hur de kunnat gå på toaletten någorlunda privat, vad de hade pratat om och om de hade längtat efter att få famna en kvinna.

Och jag förstod i samma stund att om jag hade levt då, år 1947, och om Thor H (av någon outgrundlig anledning) skickat ett telegram även till mig med frågan ARE YOU IN? - då hade jag svarat YES!

Tveklöst.

Att vara levande

Jag fick ett spam-reklam mail. Skulle precis radera som alltid, men stannade upp, läste och gick i taket. Var det allvar? Nutid? Har en vuxen människa hittat på detta som affärsidé och finns det tänkande, kännande människor som med stor förhoppning betalar pengar för det här?

Sen blev jag bara ledsen. Ledsen för att människor så lätt hamnar i sin egen skugga.

I mailet stod:
"Gör livet levande - inled en affär idag." Alltså en dejtingsida för människor i äktenskap/förhållande som vill ha något vid sidan om. Det ska lösa både tristess, missnöje och känsla av låsning. Häpp!

Hur gör du ditt liv levande? Genom äkta, raka, öppna möten eller genom smygande och lögner? Genom att vårda och arbeta med de relationer du har, eller med ytliga, kravlösa kickar? Blir du levande via nätet, där du får vara anonym, eller när du är synlig, människa ibland människor, en del av ett sammanhang?

Och blir du mer levande genom att göra nån du känner illa? Nån som kanske är förälder till dina barn, nån som har stöttat, kämpat, strävat vid din sida?

Jag vet hur jag själv känner mig levande. Och jag är ingen moraltant. Bara helt övertygad - efter erfarenheter - om att gräset varken är grönare eller godare på andra sidan, när det väl kommer till kritan.

Så vad sägs om denna affärsidé:
"Gör livet levande - ut i skogen, lyssna på kvitter och vindsus, säg nåt kärleksfullt till din skrynkliga, tråkigt välbekanta partner och unna dig en stunds avslappning med musik. Gärna i badet."