Universum

Solen skrattar.
Vi är förundrade.

En kväll till. En vacker, varm, innerlig kväll.

Sara och Albert möts för sista gången.

Sara: Så vill jag leva. Du har din fullkomliga frihet att gå om du inte går med på detta. Fast Gud vet att jag vill ha dig med på vägen.

Albert: Bara på vägen?

Toner av glas fyller hela borggården.
Magi. Kärlek på lika villkor.

Så ristar vi minnen i rutorna.
Vi som har diamant, inte bara flinta i västfickorna.

På en landsväg

Vi dansade mellan våra två bilar mitt i natten. Musik ur stora bashögtalare. Mörkret brutet av strålkastarsken. Lätt dimma. Vild stämning.

Svårt att säga hej då. Ändå; inget avslut. Vi ses igen.

Efter vreden, sorg.

Jag gråter.

Jag gråter stilla för att jag inte betydde något.
För att jag fick beskedet i skrift, anonymt och ansiktslöst.
Som då, den gången då allting brast.

Jag gråter för att jag är lurad.
För att tilliten som byggdes upp bara var bluff.
Jag gråter för att jag lät mig föras med i dansen.

Och jag gråter av medkänsla för motparten.
Pressen han måste känt. Osäkerheten.
Nu är han fri, befriad.

Det var det sista goda jag kunde göra.

Pokémon Go (for it all)

Inte vill man dö nyfiken.
Alltså installerade vi Pokémon Go.
Döpte vår jägare till Sara Videbeck och gav henne rött hår och svarta tights. Hon är hur cool som helst.

JAGA och SAMLA.
Två grundläggande behov hos varje människa. Sedan urminnes tider.
Basic.

Spelet är genialt. Äntligen får vi leva ut vår sanna  natur, med skärmar i händerna, cyklandes runt på spaning efter bollar, gym och lustiga figurer.

Själv har jag redan tröttnat.
Klart att jaga och samla är lite spännande i början.

Men sen vill jag hellre hålla kvar.
Och vårda.

...

Jag har förstått att även Pokémons växer och förädlas om man tar hand om dem.

Hemma

Blåste norrut i 150 på motorvägen.
Behövde hem med packning, hämta post och bara vara ifrån arbetsplatsen en stund.

Ensam. Fri. Lugn.
Lyssnade på fantastiskt radioprogram av min vän sångaren.
Om kärlek, om att göra sin röst hörd.
Skära igenom varje mörker med godhet.

Funderade på mig själv.

Är jag lyhörd och lojal? Kärleksfull?
God och trogen? Eller bara godtrogen?
Är min stolthet en styrka eller ett handikapp?

Tänkte att om man eldar upp all ved i huset utan att nånsin hugga ny, då blir det till sist väldigt kallt.

Liksom känslors eld tar slut, om ingenting tillförs.

Skriv dig naken

Läste titeln på en skrivarkurs.
Kände hugget i magen.
Skriv, Catarina, skriv.

Skriv om det bultande vidöppna bröstet som utsatts för likgiltighet. Skriv om rädsla och ånger. Skriv om brända broar och förlorade möjligheter. Skriv din sorg. Din längtan. Din ensamhet.

Skriv om din styrka.

Skriv om tyglarna du själv håller, om vägen du inte viker ifrån.
Skriv om ljuset i beslutet. Öppna dörrar och outforskade stigar.

Skriv om glädje och kärlek.
Du kan älska.
Vissheten fyller dig, även om kärleken aldrig gavs tillbaka till dig.

Skriv om sjudande liv.
Blad som vänds.
Växandet i värken.

Skriv dig naken.

Och gå jublande vidare med klar blick.
Utan att titta bakom dig.

Att välja livet, kraften, kärleken

Lätt rörelse i publikhavet.

En kvinna smyger fram mot vakten och viskar: kan någon ringa efter en ambulans?

Och sen ser jag:
de tar ut henne och lägger henne i gången.

Hård sten under åldrad kropp.

Jag springer fram – hon andas inte.  Ingen puls.

Någon gör kompressioner.

Bryter omedelbart föreställningen.

Allt blir tyst.

Ensemblen sätter sig stilla på scenen.

Musikerna lägger instrumenten i knäet.

Över fyra hundra människor håller andan.

Jag springer efter hjärtstartern. Letar tio sekunder för länge – fan, jag borde ha kollat upp exakt placering – men hinner.

En man, läkare, sätter plattorna på den bleka kroppen. Hjärtat väcks. Kvinnan andas. Efter en evighet och några flyktigt korta minuter bärs hon ut. Jag brer ut våra ljusblå publikfiltar på gräset och lägger två under hennes huvud. Läkaren viker inte från hennes sida.

Hennes ögon glittrar.

Himmelskt blå. Studerar förundrat sommarhimlen över oss.

Solen smeker det böljande landskapet. Allt är ljus och förklaring. Hon är så vacker.

Läkaren försäkrar att hon klarar sig. Väninnan har hämtat väska och rullator.

Jag går in och berättar för publiken och ensemblen att allt gått bra. Ett sus av lättnad.

Föreställningen återupptas. Med förnyad kraft, förnyad livslust, förnyad medvetenhet.

Jag hör musiken bakom mig när jag går tillbaka ut till kvinnan.

Ambulansen kommer. Goda, kunniga människor med lugna röster och säkra rörelser.

Hon är trygg.

Kärlek mellan människor som aldrig tidigare mötts.

En innerlig, osjälvisk generositet.

Och jag får än en gång syn på vad som är viktigast av allt:

Samspel, givande, delande.

Amputation

Det gör bara så ont.

Kylan fyller mig.
Förvirringen slår mig till marken.

Hur gick det till?

Ett och ett halvt år av självklar intimitet, lustfylld lek, respektfull kontakt och god kamratskap.
För inte så många veckor sen tillsammans likt Adam och Eva på en paradisisk strand. Magiskt. Inte bara för stunden, utan djupare. På riktigt.

Idag en främling med iskall distans.

Kände föraning, men tänkte att det bara var en taskig tidigare erfarenhet som spökade.

Förväntade mig ett
Hej - Det ska bli fint att ses - Hur mår du?

Inte detta.

Hugger bort.
Utan bedövning.

Avstånd

Jag har varit hemifrån länge.

Jag har varit borta från den jag tycker om länge.

Jag har varit ifrån min älskade ö länge. 

Ön har alltid funnits där.

Hemmet står där det står.

Men om människor finns kvar, det vet man aldrig.

Svensk sommar

En bastu skulle sitta fint just nu.
Eller varför inte ett hett bad?
Åtminstone några solstrålar.
Kanske ett par grader varmare utanför fönstret.

Jag arbetar utomhus, bär och bygger, vandrar och fixar, och har frusit oavbrutet i två veckor.

Ser med ömhet på mina 55 medarbetare som är lika kalla som jag. Och våta. Eftersom det envisas med att regna på oss. Oavbrutet.

I frysen, orört, ett paket glas. I kylen rosé att sippa på i sommarkvällen. Oöppnad naturligtvis. Och jag hoppar över frukost eftersom det enda jag har är kylskåpskall fil, och det sista jag behöver är is i magen. Bokstavligen alltså.

I tyst ensamhet, på natten under dubbla filtar, räknar jag ut hur länge jag skulle kunna överleva i södra Spanien om jag säljer allt jag äger.

Sen tar jag en lång, varm dusch och åker iväg till världens bästa jobb. Med sätesvärmaren på max i rumpan.