Tak över huvudet

Nu menar jag inte att vara en sån som hurtfriskt säger att det finns men mening med allt som sker, men jag lever ändå efter devisen att alla situationer som uppstår, och alla du möter, de är där som en slags lärare.

Så när jag först - då jag åkte DIT - hamnade utanför en låst dörr mitt i natten, ensam i mörkret och kylan, och sen - när jag återvänt tillbaka HIT - inte kom in i porten på grund av en nyckel som inte fungerade, och det var närmare midnatt, ja då undrade jag:
Vad ska jag lära mig av detta?

Nä, jag blev aldrig låg eller stressad. Jag är en hejare på att lösa problem. Inget hinder får mig ur spår.

Men ändå tänkte jag att; jo ... det kan ju vara så att efter en lång och intensiv arbetsdag ska man helst inte sätta sig i bilen och köra närmare fem timmar. Eller?

Väl inne (båda gångerna) kröp jag upp i sängen med en trygg kopp te i handen. Livet är allt bra intressant ändå.

Shit happens

Maskiner ska fungera. Såsom bilar, dammsugare och espressoapparater.
Människor ska vara hela. Ha fungerande magar och rediga tankar.
Snön ska vara torr, och gräset grönt.
Glaciärer ska ligga där de ligger och solstrålarna ska inte ge cancer till nån.

Fast nu är det inte riktigt så.
Då får vi acceptera, möta och låta ske.
Laga, lösa, lyssna.
Det går.
Allt går.

Utom en sak.
Att du är där och jag är här.

Loop

Man kan stoppa nåt i munnen och sen ångra att man åt. Man kan behöva sova men samtidigt kämpa för att hålla sig vaken. Man kan längta efter förnyelse och stanna där man är.

Man kan skrika efter uppmärksamhet och sen vända på klacken och gå. Man kan kräva fullständig frihet och kärleksfull bekräftelse på samma gång. Man kan vilja äta kakan och ha den kvar.

Eller också släpper man taget. Går ur spår.

Fritt fall.
Okänd mark.

Och en sju-helvetes utveckling.

En varg sörjer sin flock

Att vistas i ett sammanhang.
Att höra till.
Att vara förankrad likt ett träd i dunge – inte stå ensam och oskyddad mitt på savannen.

Det tror jag är grejen.

Och även om vi väljer bort individer då och då under vår resa, så väljer vi inte att hamna utanför sammanhanget. Eller, om vi blir bortvalda, sörjer vi inte bara den förlorade relationen, utan alla de som hör till.

Så tänkte jag när en viktig händelse visade sig generera en mängd olika reaktioner.

Trollflöjten

Skottkärra efter skottkärra lastad.

Rullar till bryggan.

Allt ner i båten.

Inte många centimetrar kvar ...

Då börjar regnet.

Och snålblåsten.

Och kylan.

Fort, fort iväg.

Motorn startar, gasen i botten, teckenspråk mellan akter och för:

”Du hämtar bilen, jag lastar ur båten så länge.”

Över vattnet, teamwork startar, måtte inte packningen bli allt för blöt!

Men så kommer han tillbaka. Utan bil.

Startmotor paj.

Jaha.

Efter en dryg timme på parkeringsplats i regnet kommer bärgar'n och skapar nedförsbacke med sitt flak så att bilen går igång. Sen vet vi båda, utan att ens prata om det, att vi inte får stanna bilen innan den parkerats på verkstad som med omedelbar verkan kan lösa alla våra problem. Så här framåt kvällskvisten. Hela framtiden vilar nu i någon annans händer ...

Ett dygn senare promenerar vi hand i hand på Söder. 

Allt är köpt, ordnat, hämtat. 

Bilen snart klar. Listan avbetad.

Det var som i prövningarnas tempel.

Motstånd.

Vi klarade det.

Nu, starkare än någonsin.

Sleepless in Suburble ...

Det är på natten som min hjärna vill vara mest kreativ.

Då skriver den tal. Krönikor. Noveller.
Då belyser den det som varit och visualiserar det som komma skall.

Då fantiserar den ...
(Under de år jag inte kände mig trygg, ja då spelades de mest thrillerartade situationer upp i mitt inre universum. Nu, när tillit och fördjupning råder, är fantasierna ljusa och jordnära.)

Jag provar djupandning.
Örtte.
Mörker och frisk luft.

Men inget hjälper.
Hjärnan är så glad och uppspelt!

Hej världen - vad sägs om en blogg så här kvart i tre på morgonkvisten?

Adjö, farväl, för denna gång

"Det är då som det stora vemodet rullar in ..."

Texten ringer i mina öron.
Kanske kommer jag ihåg den fel?
Nå, i alla fall. Jag förstår precis.

Rullar, det är just vad det gör. Vemodet.
Som en molnbank, som en flodvåg, som ett godståg.
Rullar mot mig, in över mig, genom mig.

Efteråt är mina ben mjuka och lite skakiga. De vill inte riktigt hålla sig uppe. Eller ta sig framåt. Ögonen bränner en aning, bröstet darrar till, och jag vänder mig mot tryggheten och säger med ynklig röst: du, jag mår piss. Och han förstår.

Sen enas vi om att vi delar känslan. Vemodet över att stänga stugan, lämna ön. Hösten är här på alla sätt och vis, och allt ska snart snurra som om sommaren aldrig hänt.

Och så går vi till en pub, äter gott, skrattar i kapp och landar stadigt på fastlandet. Tillsammans.

Varm choklad

Onda magar och underproducerande körtel.

Viktiga uppdrag, väsentliga beslut. Mail, en masse.

Sinad brunn. Uppgrävd baksida.

Valdag och nycirkus. Eller varför inte valcirkus.
Valvaka med vänner på vacker gård i Sörmlands förtrollande skogskulle-landskap.

Regn. Båtfärd

Strömavbrott.

Och en väldigt lååååååååååång lista inför helgen.

Det är då en kopp O'boy blir till en varm och innerlig kram.
Och inte bara på grund av 35 procentig Mintuu ...

Nödutryckning. Gånger två.

Det blev så, att vi fick hämta med oss den drivna, ljuvliga fyraåringen på vägen till landet. Hopp och skutt i benen, skratt och underfundiga samtal, köpa tandborste och låna Blixten-kläder.
Allt går. Vi har det bra.

Sen är det läggdags.

"Jag önskar att jag hade mitt gosedjur ..."

Liten röst, liten flicka.
Stor flicka, lätt panik.
Ett barn utan gosedjur ... och vi är på en ö och det är mörkt och mamma och pappa är långt bort.

Hjärnan på högvarv. Har vi nåt i stugan? En leksak från förr?

Gräv, gräv i korgen. Hårt, plastigt, kantigt.
Ett flygplan.
En vattenpistol.
Slingrigt hopprep.
En boll.

En boll?!!
Hoppet stiger.

"Du, kan man ha en gose-boll?"

Flickan tar bollen resolut i handen. Väger den under tystnad. Sen provar hon att kasta den beslutsamt mot golvet.

"Nej. Den studsar."

*

Lite senare ligger vi tillsammans under enhörnings-lakandet. Stor flicka läser Bertil och råttan Rutger. Liten flicka kramar Bamse-gosekudde.

Det fanns ett relevant örngott.
Båda är nöjda.