w.w.marketplace

Det går att tjäna väldigt mycket pengar på människors oro. Eller smärta. Eller stress. Eller kroppsångest. Eller allt på samma gång.

Internet är som en stor jäkla julmarknad:
- Kom och köp lite mindfulness!
- Här var det prima anti-utmattnings-knep!
- Extra, extra! Specialrabatt på kostråd och måbra-recept!

Öppna din börs, inte ditt hjärta.
Köp ett tillskott, en självhjälpsbok eller varför inte en betallänk till quickfix-site?

Jag häpnar.
Jo, så klart är det bra med kunskapsinhämtning och erfarenhetsutbyte.
Men det är också stora summor som en människa i lågvatten riskerar att bli av med ...

Tid i naturen är gratis.
Livskraftig luft likaså.
En hand på ryggen kostar inget.

Och jag önskar inget hellre än att vi får vara friska.

To be or not to?

På tåget ner luktade det brandrök. På rummet avlopp.

Men på museet, bakom kulisserna, luktade pepparkornen som legat på havets botten i 340 år lika starkt som om de var nyköpta på affären. Och spriten, den som fanns kvar i flaskorna av tenn, doftade starkt av muskot och tjära.

Sen tog han ner en kartong från hyllan och sa; här ska ni få se nåt. Han öppnade locket och vek försiktigt upp ett tunt papper.

Där låg det.
Kraniet.
Från en sjöman som följde regalskeppet till botten, den där dagen 1676, då danskar och holländare sköt med kanoner på svenska flottan, ledd av en amiral som inte visste ett dugg om havet, segling eller militär taktik.

Wow-faktorn var total.
Liksom vissheten att allt tar slut.

Det bästa vi kan göra är att fylla den tid vi tilldelas med så mycket närhet, känsla, djup, skönhet, glädje, njutning och närvaro vi kan ...

Att fånga ett ögonblick

Ett pling i telefonen, ett misstag, och jag blir påmind om en vision som jag glömt. Med fladdrig rörelse i bröstet tar jag chansen. Kanske är det sant, att allt som sker har en mening.

Sen väntar jag i tystnad, fullt medveten om att rädslan är vår största begränsning, och att jag har förlorat nåt på vägen till allt det andra som jag vunnit.

I botten en trötthet; är det inte dags att lägga av snart? På andra vågskålen en viskning; utmana dig själv, och din energi kommer tillbaka!

Det är november och mörkret suger musten ur mig. Det är då jag behöver söka mig vidare, mot nya äventyr. Hur otäckt det än må vara ...

Genom vidderna

Lång tågresa med barnet.
Stora ögon, lätt smutsig ruta.
Titta ett flygplan!
Och titta, en pojke där uppe i molnet!

Solen smeker över landskapet. Snö, rimfrost, dimma mellan trädstammar, dansande älvor och smygande småfolk.

Tågbyte.
Väntan.
Vi trampar sönder is på pölar.

Sen kö till luckan där vi ska köpa lunch. Vänliga medresenärer säger: gå före ni.

Barnet äter polarklämma och delar av min korvrätt.
Solen dalar. Släpljus över skog och skog och återigen skog.

Går solen ner nu? Snart, svarar jag.

Vi är på väg till det stora sjukhuset. Han och jag, hand i hand. Fast just nu har han somnat på sätet, vaggad av tågets rörelser.

Jag ser ut genom fönstret.
Förundrad över skönheten.
Glad över det lilla ljus som finns.

Om bara några timmar ska vi åka hela vägen hem igen.

Söndag

Det finns en katt i min närhet just nu. Vit som snö.
Det finns snö i min närhet också.

Sen finns det bastu, magnesium, ekologiska grönsaker och Mozart. Boots, skivrelease och badkar. Torr näsa, tomflaskor, tomflaskor och åter tomflaskor.

Och mörkret faller; inbäddande och tärande på samma gång. Ögonlocken vill falla ner, benen stillna. Små flämtande ljuslågor. En lågmäld maskin i bakgrunden. Båda sofforna upptagna.

Det är söndag och jag känner att energierna tagit höstlov, samtidigt som det stora tunga faktiskt verkar ha vänt.

... och en liten hoppfull öppning syns där borta, lekande i ljuset.

“Oh, he knows how to play, little bitty baby Potter.”

Jag har alltid haft en genuin ovilja inför Halloween. Tycker det är hemskt med alla dessa köp-upprop, trist med plast-häxhattar och onödigt att skrämmas med blod och benrangel.

Men just idag fick jag en sån enorm lust att vara Bellatrix Lestrange.  Fråga mig inte varför.

Hittade klänning, brett bälte och en peruk med mörkt, i alla högsta grad risigt, hår. Svärtade ögon och lät kinder sjunka in. Till sist blekrött läppstift. (Märket sitter ännu kvar på dotter M's kind.)

Till detta mitt trollspö – tänker att hon tog det från Sirius Black när hon fällde honom. Och speldosan med ledmusiken.

Förvandlad och förtjust.

Sen blev jag mig själv igen.
Snäll, inkännande, empatisk.
Nu kurar jag i en stor tröja, avsminkad och med eget rufs.

Men det var skönt att vara illvillig, om så bara för ett ögonblick.

Jag, en lodis

Det säger nog lite om i vilket skick jag befinner mig i just nu ...

T-bana fredag.
Söders höjder.
Och där en uteliggare, med tidningen som han säljer högt hållen i luften. Stolt och uppmanande på samma gång.

Så ser han mig. Jag är på väg rakt dit.

Då sänker han handen. Ser han rakt in i mina ögon, ler varmt och säger 'hej'. Som om vi var kompisar.  Vi slitna, värkande, smutsiga och lite hemlösa.

Jag borde ha stannat och köpt en tidning, förstås. Men hejade bara snabbt tillbaka och gick förbi. Kände ett stygn av skuld; jag har råd, han behöver sälja sina tidningar, men han trodde nog att jag var en lodis, jag med.

Och så mindes jag den stolhet jag kände den gången när en hippie la en hand om mina axlar och började presentera mig för bohemerna runt Piazza Navone. "Det där är Philippe, han är från Frankrike, och där är José ..."

Jag var 20 år och glad att jag välkomnades av människorna, inte av kapitalet.