Bill och Bull

Jag har en på-knapp som vissa människor har omedelbar access till.

En kram.
Ett ord.
Ett leende.
En fråga.
Eller en berättelse.

Och jag är igång.

Känner ljuset, klarheten, lusten. Homo ludens vaknar, och allt som tyngt mina axlar, min nacke, mina mungipor är borta.

"Jag vill omge mig med människor som får mig att glittra" har jag skrivit här en gång.

Det gäller än.

Little things mean a lot

De där korta stunderna.

Tiden i bilen på väg till brevlådan som ännu inte är tömd. Minuten det tar att gå in i affären. Det korta ögonblick när jag lutar mig mot ryggstödet innan jag startar motorn.

De är otroligt värdefulla.

Ett snabbt möte med mig själv;

Hej Catarina. 
Du finns också. 
Du är inte bara din verksamhet och dina göromål

Missförstå mig inte; jag deltar, stöttar, ansvarar med glädje.
Men jag älskar också ensamheten.

Eftersom den numera är guldkanten i tillvaron.

Livet i norr

I huset där jag bor ibland finns det lampor som rör sig; olika färger som virvlar i taket. Det finns ett antal riggade musikinstrument och mikrofoner, om lusten faller in. Plus en bastu, en crock pot och en miljon värmeljus.

Utanför fanns idag 30 sekundmeters vind, snödrivor som rörde sig och en skyffel vilken blev mitt lördagsgym-redskap.

Torr luft ger stripigt hår.
Sömnbrist ger huvudvärk.
Men det rosa ljuset och allt det vita är vackert.

Om precis en vecka är jag i ett annat hus, där jag också bor ibland. Och utanför det huset finns blommor, ljum havsbris och duvor som ropar.

Fly in, fly out

I ständig rörelse.
Vill gymnastisera mina muskler, mina tankar, min blick.

"Riktning och kraft" fick jag höra, efter en lunch. Glad; riktning har jag alltid uppskattat, i mig själv, i andra. Kraft vet jag inte, men kanske ...? Om det är kraft att också gråta, tvivla, leva sig in.

Fram och tillbaka.
Hit och dit.
Nya människor, nya möten.
Kända människor, fördjupande möten.

Jag packar, på nytt.
För en resa dit, en annan åt andra hållet, en tredje åt norr och en mycket längre. Snusmumriken i mig spelar lätt rusig på munharmonikan. Beduinen känner vinden fläkta. Nomaden bär inte mer än nödvändigt.

Puls och flöde.
Kraft och riktning.

Men mina blommor sloknar, allt mer ...

O ljuvliga synd!

Jag har ett segt, på ytan torrt och knastrande stenugnsbakat bröd hemma. Det ligger där, doftande. Skruvat, lite mjöligt, brungräddat och lockande. (Jag ska inte äta bröd, jag ska inte äta bröd, jag ska inte äta bröd ...)

Jag ser framför mig en gryta mitt på bordet, fylld av rinnande, krämig ostfondue. Det vattnas i min mun - jösses vad länge sen det var! (jag ska inte äta bröd, jag ska inte äta bröd ...)

Jag tänker mig hur jag doppar brödet i osten, hur det ångar, hur jag snurrar på fonduegaffeln. Strängen av ost som sakta lindas upp, och sen hur jag öppnar munnen (jag ska inte äta bröd!) och blundar av vällust medan emmentaler och kirsch smeker min tunga ...

Sen går jag till bänken.
Bryter en bit bröd och bred smör på.

Suckar.


Satan vad gott.

Vit vinter

Det är så vansinnigt vackert, när snön smeker trädgrenarna till ödmjukhet. När lätta flingor leker över mjuka former. När vithet lyser upp hela synfältet.

Narnia i norr, minus 28. Torrt knaster. Torrt hår. Trasmattan på bilrutan skakas lätt, och sikten är klar.

Elsa Beskow i söder, minus 4. Snöbollar far genom luften. Skorna blir genomvåta, för här plogas ingen gångväg.

Gräver fram bilen.
Fastnar i en uppförsbacke.
Slirar som på Gröna Lund varenda gång jag rullar igång vid ett trafikljus.

Men skönheten ...
Den skönheten.
Allt är förlåtet.

-
-
-

Det gäller dock inte människor.