Jag försvann.
Hela tillvaron försvann.
Ork och motivation tassade försiktigt iväg, utan ett ljud.
Jag flyttade. Till ett väldigt stort hus. Där är jag mycket ensam. Fast det gillar jag, å andra sidan. Ibland tänker jag att jag inte har några vänner. Men det har jag. Fina sådana. Ofta är det alldeles tyst, bortsett från det eviga suset i öronen. Fast så vill jag ju ha det.
Inget är fel.
Likväl har något förlorats. Dött i pandemin.
Och nu kommer mörkret och kylan och jag undrar vad som ska få mig på rätt köl igen.
Kanske att börja skriva?
2 kommentarer:
Catarina... jag tror vi tänker lika. Idag gjorde jag ett första inlägg sedan 2017 på Kärleksförklaringar till Förbannelse och går igenom gamla inlägg och ser att även du har "börjat" blogga igen. Visst kan man sakna skrivandet??
Jag minns inte att vi träffats men tydligen har jag gjort ett inlägg om din blogg en gång i tiden.
Martin - jag älskade att läsa din blogg! Nu får jag börja igen. Och nej, vi har aldrig träffats.
Skicka en kommentar