Livet i norr, en betraktelse

Frusen flicka ges liten egen lägenhet tre minuter från teatern. Gott så, behöver tystnad och egen tid.

Men det är tio grader minus norr om polcirkeln. Och gamla element. Teatern kontaktar hyresvärden som skickar man med skiftnyckel. Element luftas. Tack tack, hej då.

Frusen flicka fryser.
Elementen är kalla.
Vinden viner utanför tunna fönster.

Då går flickan in på byggvaruhuset och köper en stor jäkla byggfläkt.

Och nu sitter hon och myser i soffan, lätt rosig om kinderna och med fingrar i färg.

Kan själv.

Three monkeys

Jag ser inte.
Jag hör inte.
Jag talar inte.

Människan som inte mäktade älska sig själv.
Människan som aldrig kunde älska någon annan än sig själv.
Så till sist den som inte förmådde älska överhuvudtaget.

Tre sår att läka.
Tre vägar som valts.
Tre bekvämlighetslinor att hålla fast i.

Så snurrar mina tankar bakåt, inåt, runtom, utåt och framåt.
Och jag tänker att jag alltid ska våga se, höra och tala.
Hur mycket som än går mig emot.

Det enda jag kan förlora är min stolthet.

Svart dag blev vit

Jag blev arg. Uppgiven. Förbannad. Rädd. Kall.
Allt på samma gång.

Det sista lilla hopp jag hade för att världspolitiken inte skulle vridas tillbaka till murar, gränsdragning, vi-versus-dom, sköt-dig-själv & skyll-dig-själv-anda försvann när stormakten USA nu fått en högerextrem självgod kapitalist vid rodret.

SD passade på att poängtera att framtiden hör sanningssägarna till; de som vågar stå för att krigsdrabbade människor faktiskt får reda ut det där själva. Modigt och rättrådigt. Vi har nog med vårt eget, för se själva hur eländigt det är i vårt hörn av världen.

Le Pen och Putin gratulerade. Själv vilade ett tungt åskmoln över min huvud hela dan, vilket gick ut över dagens arbete. Förlåt mig.

Sen flög jag hem.

Lämnade minus 16 och lätt snötäcke och flög till nollgradigt "snökaos". Tänkte att det bara var vanlig fjollträsk-överdrift, tills jag såg drivorna, högre än de stillastående bussarna. Kaos ja. Men ett rättvist sådant. Alla drabbades lika mycket. Alla försökte hjälpa varandra, hitta lösningar, ställa upp.

Samtliga bussar inställda. Alltså en halv mil av förortsgator innan jag skulle nå min egen varma vrå.

Så jag vandrade stilla, dragandes min rullväska, genom ett vansinnigt vackert vinterland. Mjuk snö som lyste upp och dämpade på samma gång. Tystnad. Lugn. Lätt snödis. Flera som gick, alla sakta för att inte falla. Ett 'hej' då och då. Ett 'är allt ok'? En hjälpande hand när någon halkat omkull.

Till sist räddande lyktor och älskade dotter M vid ratten. Vi körde smågator hem, med snöbolls-bilar på varje sida, höga vallar och guppig smal vägremsa. En alpby. Varje stor korsning var fylld av stillastående bilar, blinkande polisljus och bärgare som säkert inte ätit sen i morse.

Den svarta dagen blev vit.
Människor visade omtanke, medmänsklighet och empati.

Och jag somnade gott, fullt och fast övertygad om

att det enda
som
kan vända
utvecklingen

är


kärlek.

IRL

Jag vill inte vara en annons.
Jag vill vara varma läppar mot din kind.

Jag vill inte ha ett alias.
Jag vill dela minnen och berättelser.

Jag låter mig inte beskrivas med ett begränsat antal tecken.
Jag är en carneval, en oas i öknen och en eldstad för din frusna själ.

Om du bara saknade mig, en liten liten aning ...

Bill & Bull

Det var över 30 år sen, men vi hade så vansinnigt roligt på den tiden.

Jag vet egentligen inte hur vi lyckades vara heltidsstudenter, halvtidsarbetande (jag), i relation (hon), och samtidigt skapa och genomföra alla dessa projekt som vi höll på med, ideligen. Uppsättning efter uppsättning. Upptåg efter upptåg. (Henry Morgan pratade om att hyra Södra Teatern i Östergrens bok. Jag gjorde det.)

Igår lagade jag mitt livs första cevich, öppnade en flaska vitt och lät Damien Rice smeka mig i bakgrunden. Sen, när hon kommit, pratade vi oavbrutet hela middagen. Ljuslågorna fladdrade, och det var som om inget vatten alls runnit under broarna, eller hur man nu säger.

Senare på kvällen satte vi på filmade shower från 80-talets mitt. Såg oss själva som 23-åringar. Kände igen kroppsspråk och frisyrer men fasades över klädstilen. Mindes människor, låtar, stämningar.

Skrattandes - lätt förfärade men än mer imponerade - såg vi ungdomens kreativitet, flöde och skicklighet. Idéer 'outside the box'. Påhitt. Smarta lappkast. Roliga infall.

Jag minns att jag på den tiden kände mig ful, medioker och fånig. Men det jag såg på filmerna var ett alldeles lysande och charmigt dynamitpaket, med guppande lockar och stor närvaro i allt. En artist med sång, dans och teater i varenda cell av sin kropp.

Och så leken.

Idag är det på riktigt. Jag är proffs, jag gör uppsättningar och evenemang mot betalning numera. Jag finns på wikipedia och har figurerat i TV, radio och tidningar. Men leken ... Den är densamma.

Och kanske blir jag aldrig äldre än 23 ändå ...

Godnatt min stuga

Så kom den där dagen som alltid blir som ett bokslut, ett lite sorgset avsked och en känsla av avklarat uppdrag på samma gång.

Textilier packas hem, vatten & el stängs av och kylen töms.

På ängen nedanför eldar grannen kvistar och löv.
Luften är klar och alldeles orörlig.
Jag hade kunnat krypa in under en trädrot och stanna tills tjälen gått ur jorden på nytt.

Men jag lämnar.
Låser huset.
Låser bod-dörrarna.
Rullar nerför backen.
Vänder mig om.
Älskar.

Sen sporrar jag min vita springare över sundet, håret fladdrar som ljusa strålar mot stålgrå himmel, motorn fräser likt en panter och jag vet att allt finns kvar, allt väntar på mig och snart, alldeles snart kommer jag ut igen till brasdoft och solsmek.

Muminmånad

Knockad av vintertiden.
Sänkt av mörkret.
Däckad av kylan.

Det är nu jag vill rulla ihop mig som ett litet knytt och låta dig lägga en varm filt över mig. Kanske sitter du en stund och nynnar lite vid min sida. Kanske kryper du helt enkelt ner och värmer mina kalla tår. Kanhända stryker du mig över håret, killar mig stilla på ryggen och låter mig vara liten och orkeslös och alldeles precis just den jag är.

Eller ... vi värmer varandra.
Så gör vi.

Och när vi sen tittar upp från vår vintervila har ljuset återvänt.

Höstprojektet - en uppdatering

"Du sköter dig exemplariskt" sa min hälsocoach.

Och ja, mitt höstprojekt pågår.
So good so far: nio kilo mindre på vågen, 14 centimeter mindre runt midjan.
Mer smidig, mer fast, mer stark.
Mindre skit, både utanpå och inuti.

Runt om varma, kloka, ömsinta människor.
Jag väljer bara det som ger, inte tar.
Om inte det som tar är det som tar fettmassa det vill säga.
;-)

Ensam i soffan

Mitt vardagsrum fylls av det lysande oktoberljuset. Böcker, konst och milda färger runt om förmedlar lugn och förankring. På  det slitna bordet framför mig en stor balja te och en bok med arabisk poesi. En bit bort ljudet av en stilla arbetande tvättmaskin.

Jag är alldeles upprymd. Varm. Tacksam.
Alla dessa människor runt om mig, nära eller långt bort, som bryr sig om. Mig.
Min flock. Mina vänner. Kollegor, arbetskamrater, lekkamrater. Människor som finns kvar från barndom, vandringar, olika projekt.
Jag har så många sammanhang i mitt liv. Jag hör till dem alla.

Det säg att hjärtat växer ju mer man älskar.
Min lilla pulserande klump fyller just nu hela min kropp.
Och den muskeln har aldrig varit mer vältränad än idag.

Rolling home ...

Salt hav.
Hård vind.
Blek sol.

Stålgrå vågor, mjuka dyningar och liten båt som följer med i dansen.

Vi är med på fisketur och drar upp tinor.
Där krälar mest krabbor; stora och små. Spindel-lika och mer vanliga.
Men två humrar får vi, båda med rom. Plums tillbaka med havets svarta guld bara!

Skratten är många även om några ansikten är bleka.

När jag glider ner i det varma badet på kvällen känner jag ännu saltet på mina torra läppar. Och tänker att jag hör hemma på havet.

Eftertankens kranka blekhet

"Gör mot andra vad du vill att de ska göra mot dig", säger man.

Men man kan också uppleva att nån annan gör mot dig, det du en gång gjort mot nån annan.
Det är nyttigt. Och nästan lite skrämmande.

Så har mitt liv alltid vävts fram och vidare genom handlingar, länkade till varandra.
Det jag utsatts för utsätter jag en annan för, gång på gång.
Min historia blir vår.
Jag kan inte ställa mig utanför.
Jag är ofrånkomligt en aktiv spelare i den sociala matchen.

Och så växer jag i insikt.
Så begriper jag varför motparten reagerade som hen gjorde.
Så lär jag mig bli en schysstare vän, mor, dotter, älskarinna.

Men jag kan också drabbas av ånger.
Nu, när jag verkligen förstår hur det känns ...

50 är det nya svarta

Så enkelt.
Så självklart.
Tanken är ren, öppen, luftig - och mottaglig.

Jag har så mycket gott i mitt liv.
Sammanhang.
Tillhörighet.
Inspiration.
Stimulans.
Möjligheter som inspirerar och omöjligheter som utmanar.

Jag har så många bra människor i mitt liv.
Människor som öppnar sig för mig.
Som tycker om mig och vill att jag ska må bra.
Som kommunicerar med mig.
Som jag får stötta, utan att jag själv blir mindre konturstark.

Snart 53.
Och jag har aldrig känt mig vackrare än nu.

Tala och tiga

Nä du, – du skrivande, vandrande, älskande, påhittiga raktuppochner.
Allt går inte att skriva.
Allt ska inte formuleras.

Stilla dig. Stoppa dig.
Tryck inte på Skicka innan du tänkt klart.
Känn efter.
Känn dig själv.

Försök vara rak, ärlig, god och lojal.
Odla din klokskap.
Ge ut din värme.
Döm inte andra, men rannsaka dig själv.

Bit dig i läppen ibland.
Sitt still i båten.
Och fortsätt att akta dig för vargen.

Så är det

Jag vill vara dig till glädje och lätthet.
Vill sprida ljus. Värma ditt sinne.
Vill se leendet i ditt ansikte när vi möts.
Vill locka till skratt – men också få dig att förstå att din sorg aldrig kan tynga ner mig.

Jag vill dansa med forsen, virvla med höstlöven och leka med regndroppen.
Och sen vila mot snötäcket, hopkurad som en liten skogsmus intill din hand.

Det gick upp en sol i mig

Allt blev plötsligt så ljust och levande.

Skrattet fick vingar och strömmarna fri fart genom rykande fors. Man kunde ha kopplat en generator till oss och utan tvekan värmt upp hela byn. Kanske såg man ångan vibrera runt våra kroppar?

När jag en stund senare ensam såg ut genom det lilla propellerplanets glugg tänkte jag att allt är möjligt. Att molntäcket är ett skydd, ingen slöja. Att solen alltid finns där. Och att jag kommer att få möta den igen.

Och igen.

Och igen.

Ett försök att sätta ord på

Saknar nån form av poesi i mitt liv. En fladdrande ljuslåga, en långsam melodi som smeker mig, en djup röst i mitt öra.

Söker ett sammanhang där luften skälver. Där regnet sjunger stilla. Där jorden ångar under lekande kroppar.

Tumlar runt i verklighetens centrifug och väntar på den kraft som stoppar virveln. Den hand som drar mig loss. Den famn som till sist får mig att höra till.

... och vi dess aktörer?

Flög norrut, dit där världen hade blivit lätt vitpudrad.

Här går allt lite långsammare.
Utom jag; jag för med mig Essingeleden i rusningstrafik, Drottninggatan en mellandag och Buttericks strax före Halloween. Så får vi också väldigt mycket gjort.

På kvällen kryper jag in i bäddsoffan i den lilla lyan ovanför byggbutiken och tänker att teater, det är inte svårt. Spelet mellan människor - kanske framför allt man och kvinna - det förstår jag däremot mycket lite av ...

En helt vanlig lördagkväll

Kall vit sten.
Tunga dörrar av järn.
Hård vind som slår, rister, tjuter.

Slottets siluett mot nattsvart himmel.
Blek fullmåne. Slöjor.

Där inne skapar vi Spökafton.

Galne Ola dansar i sin fängelsehåla, häxan Ingeghierd haltar och hostar, förstörd av tortyren och teaterprimadonnan sticker svärdet i bröstet, gång på gång. Den stumme riddaren dyker upp där man minst anar och råttan bits i mörkret. Magnus Gabriel vandrar osaligt runt, malandes sina psalmtexter.

Själv sitter jag som en grov 1600-tals piga på skithålet och väntar på att gruppen ska komma in i rummet intill, så jag får skrämma dem med mina finska svordomar, min sång om Martins begravning och mitt högljudda krystande. Sen ska jag låtsas torka mina händer på deras jackor, jaga in dem i en lönndörr och snabbt byta om, springa upp till gästabuds-salen för att sätta mig i en spis där jag ska låtsas hitta nästan uppbrända sidor som berättar om en fest för länge sen då den svikne riddaren återvände från sin grav för att hämta sin trolösa brud.

Jag har världens bästa jobb!

Höststorm och vintervila

Det finns människor som sätter marken i gungning.

I samma stund som han kommer in i rummet vibrerar luften.
En hand på min axel – ett blixtnedslag.

Det är 300 grader i luften och förunderligt lätt att andas.

Och nu börjar resan.
Jag ska styra båten genom min höststorm
fram tills dess att isen lagt sig till ro.

Skynda dig, älskade, skynda att älska

Vardagen ekar lite ihåligt utan kärleksfullhet.
Lycklig du som får ett godmorgon i ditt öra och ett godnatt mot din kind.

Själv väljer jag ömsom ensamhet, ömsom vänskap.
Kärleken har jag gett upp.

Klättrar i berg, fyller lungorna med kristallklar luft och ögonen med vidsträckt landskap.
Leker frodigt gästabud eller kittlande mörkervandring.
Gnuggar ord mot ton.
Fantiserar om husbåt, karibiska stränder eller långsegling.
Öppnar mig för minimalistisk musik, sanskrit och en rörlig polcirkel.
Minskar i midjemått.
Växer i erfarenhet.

Städar rent i själen, men låter mitt hem vara personligt rörigt.
Saknar ingen.
Ingen saknar mig.

Så möter jag hösten med stort lugn.
Något ihålig visserligen.
Men inte ansatt.

Fri.