Farfalle nello stomaco

Lite rusig och med darrande fingrar öppnar jag det tjocka kuvertet. Hundratals vita sidor med små svarta, lekande krumelurer. Nu ska jag börja tränga in i verket. Bli ett med musiken. Smaka på orden.

Fast allt är på italienska.
Hmm.
Och jag ska få det till svenska.
Inget bollplank denna gång.
Bara Google translate.
Det får gå.

Coraggio!

Om i enslig skog ...

Plötsligt bara stod han där.
Mitt framför mig.
Alldeles stilla, alldeles lugn.

Jag hejdade mig.
Fylldes av en stor frid.
Väntade.

Vi tittade in i varandras ögon.
Jag kände att han var nyfiken på mig.
Själv fylldes jag av vördnad.
Han var magnifik.

Länge såg vi på varandra.
Sen vände han sig om och började sakta gå av vägen med stora, majestätiska steg.
Vandrade vidare över fälten.

Han,
älgen.

Kvälls-chat

"Sätt inte ditt ljus under skeppan" skrev en nyfunnen kamrat nyss.

Sant.
Jag ska akta mig.
Låta min låga darra till, men aldrig blåsas ut.

Den har utsatts för alldeles för hård vind.

Från en flygstol

Sitter tusentals meter upp i luften och smälter intryck från tre dagar vid Torneälven.

Hösten brann.
Luften renade.
Älven friskade upp bastuhet hud.

Tre kvällar med samtal, vin, vilt kött eller nyfångad fisk.
En av dessa en vild och innerlig fest. En hyllning till kärleken och de två människor som mött varandra, sent i livet men också precis när det var dags.

Och alla dessa goda samtal. Med musiker, artister, entrepenörer, fotografer, designers, en pilot, lekande barn och levnadskonstnärer. Framför allt det.

Igår kväll, medan ljuset la sig över det vidsträckta landskapet ett oerhört intressant samtal med en pensionerad militär. Han sa;

Vill du ha ett liv som bara är kul?
Eller vill du ha ett liv med innehåll?

Baam! Bulls eye.
Just så.
Innehåll. Fyll ditt liv med innehåll.
Då blir det kul - men också så oerhört mycket mer.

Flyget tar mig hem.
Men upplevelsen har tagit mig längre än så.

Höstglöd

Plockar höstlöv till älskad väns bröllopsfest. Tänker på klarhet, äkthet, renhet. På att kärlekslöshet är varje relations största fiende. Eller kärlekssnålhet. Ovilja att ge ut. Oförmåga.

Eller bara okunnighet; kärlek är handling som bygger upp känslorna, både de egna och de i motparten. Ja, just handling. Som att plocka löv och lägga på bord.

Torneälven är ren, ogrumlad, frisk.
Så vill jag också vara.
Och fylld av höstens glöd.
Levande, rörlig, klar.

Släppa taget

Jaha.
Nähä.

Ingenting kan självklart vara som det en gång var.
Ingen kan styras, allt pågår i egna processer.

Utanför mitt fönster växlar löven färg.
Och den närmaste blev en främling.

Ta tjuren vid hornen

Jag vet kanske inte hur man är en schysst person som vårdar sina relationer och ansvarar för sina handlingar. Men jag tror inte på minsta möjliga motståndets lag.

Alltså väntade jag nedanför bussen, tittade honom rakt i ögonen när han steg av och frågade om han hade en minut. Sen försökte jag bättra på grannsämjan. Feg har jag aldrig varit. Och det kändes mycket lättare att gå upp för trapporna efteråt.

Dissad, ratad, dumpad, kritiserad och ifrågasatt - det spelar ingen roll.
Någonstans finns plats för den som är jag.

I soffan

Bastuvarm kropp.

Lugnande doft av trähus.

Stilla gitarrmusik genom kvällen.

Ett nu.

Ett finns kvar.

Jag har allt jag behöver.

Utom en.

Liljeholmen, en tisdag eftermiddag

Hon hade en svart och en prickig strumpa, grå munkjacka och väldigt, väldigt tajta leggings. Under kunde jag tydligt se de prickiga trosorna. På huvudet en röd keps med horn; "Varning för tjuren" stod det på spanska. Hon var kort och rund och lite vaggande.

Hon var förtjusande.

Och hon var omtänksam. Oavbrutet vandrade hon fram och tillbaka på perrongen och varnade oss för getingar. Till mig berättade hon att hennes SL-kort gick ut den 30:e. "Så bra, då klarar du dig ett tag." sa jag. Hon log. Och berättade för mig att hennes kort gick ut den 30:e.

Intill två långa, sminkade unga kvinnor med Schwarzkopf Gliss hår, märkeskläder och smala midjor. De stod lite nära kanten.

"Å nu får ni akta er!" sa kvinnan i kepsen. Hon vallade in dem likt en bordercollie och mumlade något om att de skulle vara försiktiga.

Sen sa hon till mig att hennes kort gick ut den 30:e och jag sa att vad bra, då kan du åka utan problem.

Brudarna fortsatte sitt snattrande, med mobiler i hand och slängande hår. Farligt nära kanten.

"Jag menar det verkligen!" ropade hon med tjurhornen. Hon sprang fram och föste in de två med sina öppna, skyddande armar.

Tåget kom. Kepsen syntes inte till. Men bredvid mig hörde jag två kvinnor raljera med gäll röst; "Jaaag meeenar det verkligen! Jag meeeenar det! Hahahaha!"

Min blick är inte iskall särskilt ofta, men nu blev den det.
Såg dem rakt i ögonen. Och var på väg att säga:
"Ni behöver inte göra narr av henne. Förstår ni vad ni har, som hon inte aldrig få?" Men jag tappade bort dem i den allmänna trängseln vid tågdörren.

Och jag tänkte:
FUCK YTA.

Projekt

Jag skriver det här.

Då blir det mer på riktigt.

Liksom hugget i sten.

Och för att då kan jag inte bara lägga av. I smyg.

Tretton kilo ska bort.

Experter ska få hjälpa till.

Det börjar nu. Idag.

Ett år framöver har jag bundit upp.

Inte för att jag egentligen vill dricka äcklig måltidsersättning i rivstarten. Eller ställa mig på en våg inför en främling. Jag vet att domen kommer vara brutal; säkert är 1/3 av det som är jag bara skit. Slagg. Dödvikt.

Inte för att jag nånsin kommer bli snygg. Min eventuella skönhet strålar mest inifrån.

Jag gör det för att tycka mer om mig själv.

Som ett led i det stora projektet: självkärlek. 

Så tänker en rationell kvinna:

Det kommer alltid att finnas i alla fall EN som älskar mig. 

Jag.

Vakuum

Jag väntar.
Väntar på beslut.
Och väntar på ett svar.

Jag väntar på att ett val ska göras.
Jag väntar även på att nån ska välja att komma till mig.

Jag väntar också på att tröttheten ska gå över. Att orken och lusten ska väckas på nytt. Väntar på en riktning. En ledstång att hålla mig i. Och en anledning att gå vidare.

Medan jag väntar kryper jag ihop i min säng. På sidan, såsom i fosterställning. Jag kan inget göra. Inte påverka. Bara vänta.
Låta saker ta den tid som de behöver ta.

Och under tiden som jag väntar pågår livet där ute för fullt.

Problemfri höjd

Det tar en stund att få ordning på energierna.
Få syre i muskler. Släppa ner spänningar i benen (de orkar bära mer).

Men sen.
På ett berg.
Allt känns öppet och begripligt.
Genomförbart.
Rent av möjligt.

I rörelse

Det goda samtalet.

Vännerna och jag, len augustinatt och berusning enbart av stjärnhimlens påverkan.

Vi pratade om förändring.
Bosättare eller nomad.
De båda tyckte om att känna igen, gräva där de står, plantera. Jag sa att jag blir pigg av okända vidder och nya utmaningar.

Såsom ett par lekande bruna ögon.
Ellet en inte så lite pirrig resa.
Och ett helt oskrivet kalenderuppslag.

Öppen och nyfiken ser jag den gamla vanliga Stockholmsförorten med detoxad blick.

Allt kan hända.

Lustgård

Så är jag där igen.

När jag tog ut båten simmade en svanfamilj alldeles intill mig. Fräsande föräldrar, guppande gråduniga ungar. Sen såg vi en mink. Den passerade alldeles intill oss där vi satt på stranden. Ett strandat ålyngel. På väg hem en häger.

Nu ligger jag leendes i stugan och lyssnar på fladdermössen bakom väggen. Känner lugnet. Nyfikenheten. Enkelheten.

En lustgård - helt klart.

Rapport från en strand

Helt ensam. Helt naken.

Vågornas sakta rörelse rullar mjukt in över mig, som en hypnos. Ljummen, smeksam vind stryker min hud. Solen löser upp muskler som spänts och bränner bort tvivel och oro.

Då och då läser jag i den fantastiska bok jag fått av dotter N:

"Det värsta är inte att falla, det värsta är att bli liggande på marken utan att kunna resa sig."

"Den som aldrig är ensam känner inte längre sig själv. Och den som inte känner sig själv börjar frukta tomheten."

"Om vi är glada är vi på rätt väg."

"Det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat över huvud taget."

Och så blundar jag en stund, låter tankarna flöda fritt och känner blodet pulsera i min kropp. Så växer själen och den inre skönheten. Så mjuknar skalet och allt det smärtsamma klingar ut.

Skärgårdstös

Jag har fladdermöss i stockarna, spindlar på min veranda och en tvestjärt i träskon. Ännu sorg i hjärtat (svårt att förstå att man väljer bort det som är sällsamt bra!) men glad i sinnet. Fri som en fågel, lätt som en vind, otvungen.

Röjer skräp, vaxar min båt men inte mina ben. Jag är ett naturbarn, en skogsnymf, en najad.

Och så plockar jag bort gammalt groll, gör upp med drömmen om gemenskap och rensar tankarna från mörker.

Mister du en

står dig tusen åter?
Jo, det är nog sant.

Men jag vill inte ha tusen.
Jag vill ha en.

"Skyldig att vara lycklig"

Du kan inte säga till en människa att hon skall arbeta med att utveckla sig själv. Förändra ett beteende. Bearbeta och läka ett trauma. Hon måste välja detta själv.

Du kan vänta.
Du kan skapa en tillåtande och bejakande atmosfär.
Du kan lyssna, förstå och förlåta.

Om hon väljer att inte på något sätt gå vidare i sitt inre, ja då får du helt enkelt acceptera.

Så tänker jag mitt i natten, efter ett samtal nyligen.
Och väljer att utvecklas. Det enda ansvar jag själv bär.

Nu tror jag också jag vet hur.

Tidig morgon

Alla sover i mitt hus.
Ute höstvind, grå himmel.
Inne värme, skratt, livskraft.

Jag tycker om att ta omhand.
Vårdar min stuga.
Pysslar med de mina.

Fyller mitt liv med det som ger.

Och när de kalla vindarna blåser håller vi varandra i handen för att inte fällas till marken.

Jag ska

Stå stadigt i myllan.
Vråla rakt ut till vågorna.
Göra mig av med mörkret.
Välja det som består.
Avstå från bedövning.
Inte söka bekräftelse.
Lyssna till nuet.
Dra ett streck över det som varit.
Vara öppen för det som kommer.

Och ta mig själv kärleksfullt i handen.