Kvalster

Det var det där med skrivkrampen... Skapande ångest... Koncentrationsproblem...
Eller helt enkelt idétorka?

I alla fall: börjar utomhus (för att vakna) med block och penna. Det blir en halv A4, ett tal. Sedan in med kaffe till datorn, där en medioker dialog får ett slut, ett lyckligt sådant (tycker inte ens om happy ends!). Sedan en tvättmaskin igång (gillar maskiner, erkänner) och tillbaka till tangenterna. Fortsätter istället förbereda skolprojektet som startar om några veckor, men mitt i föredrags-skissandet dyker en tanke upp och jag öppnar en ny fil och börjar på en pjäsidé. Kul start, tyckte jag, och kom några meter innan motorstopp. Vänder istället blad till novellen som kanske är intressant men tröttnar och korrekturläser utbrytarkungen istället. Halva. Alltså.
Ut i köket, ladda diskmaskin, ja visst ja, frukost! - läser tidning, åter vid datorn; gamla monologen ska bli radioteater, läser igenom men kommer inte på vilka ljud som kan finnas i underjorden mer än vattendropparna, så ut ur kontoret igen och hittar Becketpjäsen vi såg en enastående föreställning om. Läser 36 sidor.
Hej, hej lilla Mac, här är jag igen, fingrarna spelar några hackiga etyder, oanvänbart, så surfa lite, det finns så mycket där ute, skriva ett mail till en vän och nu är det dags för lunch. Fagerholms bok med renskav från igår. Hänger tvätt. Sorterar papper. Hämtar Martina på skolan. Arbetsdagen rinner ut i sanden... Lätt panik: måste göra något från början till slut!

Då blir bloggen min räddning. Varför inte erkänna för hela cyberspace hur jag egentligen är? Varsågod: fångad, filéad och stekt. Här blir inga romaner gjorda!

Mitt eget valtal...

Idag gick jag och röstade.

Det började redan när jag vaknade; ett slags lyckorus över att jag idag skulle få välja lappar, klistra igen kuvert och sedan se dom placeras i rätt fack. Det var fyra år sen sist.

Så kom jag till röstlokalen. Men... Var var alla musikanter? Jonglörerna? Clownerna på styltor? Var hade jag kunnat köpa mig lite sockervadd och lyssna till afrikanska trumrytmer eller sydamerikanska flöjter?

Inne i skolan stod en lång kö med allvarliga, nästan betryckta människor. I handen varsin röstsedel. Tom blick rakt fram, eller snett ner mot stengolvet. Kanske kunde stämningen tolkas som en slags högtidlighet, jag vet inte. Jag blev mest besviken. I min fantasi skulle salen vara prydd med ballonger och serpentiner, folket skulle skratta och prata med varandra - varför inte skåla också? - och fira denna dag då vi alla får vara delaktiga i demokratin: Vi har makten, det är Vi som stryker eller kryssar för namn, Vi väljer, Vi stakar ut vårt lands framtid - ja VI RÖSTAR!

En valdag skulle kunna rymma festligheter och glädjeyra, stolthet och gemenskap. Vi lever ju inte under en diktator, vi har inget egentligt förtryck att kämpa emot. Vi bor i ett fantastiskt vackert, skyddat och priviligierat hörn av jorden. Varför kan vi inte vara glada och fira valdagen, istället för att tyst tiga i en lysrörsupplyst skolsal, smusslande med valsedlar så att ingen ska se vad vi tycker och tänker.

Jag gick hem. Om fyra år ska jag ta med mig några flaskor champagne och bjuda mina medmänniskor i kön på. Ikväll skålar jag med mina käraste framför valvakan. Heja Sverige!