Countdown

Dotter M sover.
Dotter N är inte längre kvar.
Jag fryser om fötterna.
Än en gång har någon frågat mig: "Om man köper ståplats, kan man ta med sig en stol att sitta på då?" (Vill inte vara cynisk men det känns lite fånigt att varje gång svara: ståplats betyder att man står...)
Projektet ska avslutas och jag har en plan.
Tröttheten sitter djupt inne i kroppen, tufft fysiskt arbete återstår.
Sen vila.

Kanske återvänder då också skrivlusten?

Blåsig lördagsmorgon

Somnar halv tre. Vaknar åtta. Försöker somna om. Går inte. Samma visa dag efter dag. Och eftersom jag är en tänkande människa försöker jag analysera varför. Jag har mina aningar, men det är inget jag tänker skriva om här.

Istället kan jag berätta att jag nyss gjort en kvinna enormt glad genom att ha hittat hennes mobiltelefon. Efter mycket forskande i kontaktlistor, på eniro.se och sms till den mest aktiva i inboxen fick vi kontakt. Iklädd nattlinne och kappa gick jag ut för att möta henne. Jag fick en stor kram och - trots protester - 70 kronor i hittelön.

Det är roligt att kunna vara bra för andra.

Dagens I-landsproblem

Det är si och så med uppkopplingen där jag är nu.
Det är si och så med inspirationen också.

Men jag har ätit ramslökssoppa, åkt häst & vagn, druckit omåttligt med champagne, klättrat i torn och träd, spelat brännboll under total anarki där den femåriga brännaren plötsligt sticker iväg med brännplattan, bundit två kransar, nätverkat, hatat mitt utseende på bild och älskat min familj i verkligheten.

Imorgon är två dagars ledighet över. Då ska jag förklara begreppet ståplats ännu en gång: ingen stol, ingen sittplats - utan plats för att stå. Tycks vara svårt att definiera, men mitt tålamod är stort och jag gläds åt projektets enorma succé:
Det finns inga biljetter kvar. Bara ståplats. Och nej, det betyder inte att man får sitta och nej, vi kan tyvärr inte ta emot bokningar av ståplatser.
:-)

50 år

Det är långt. Mycket långt. Längre än mitt liv. Längre än mitt framtidsperspektiv. Och just så länge har min mor och far varit gifta idag. Så länge har de byggt sin gemenskap genom vardag och rutiner, resor och äventyr, plikter och drömmar.

Jag kan inte riktigt föreställa mig hur det är att ha en sån nära vän. En vän som man delat alla de viktigaste minnen med. Men jag kan se hur kära de är i varandra, än i dag. Hur de fortfarande ser ungdomen, hoppet och förväntningarna i varandra. Ingen har slutat älska för att den andra har åldrats, slitits, märkts. Det är stort att uppleva vid sidan om.

Så käraste M & P: grattis av hela mitt hjärta. Ni får mig att tro på kärleken, trots allt.

Dagen efter

Vet inte varför jag inte skrivit på länge. Tidsbrist, helt klart; långa dagar, korta nätter, obefintliga pauser. Men ändå. Det tar mig en minut att skriva några rader, och jag brukar vilja berätta om vad som händer mig.

Jag har varit i en puppa. I en bubbla med ett enda mål, och på något sätt har jag fått för mig att det arbetet var det enda som var viktigt. De människorna, den processen, den deadlinen.

Nu har fjärilen kläckts. Nu flyger den - visserligen ännu under mitt beskydd, men likväl av egen kraft. Och jag börjar krypa ut ur min bubbla med insikten att allt detta tar slut. Människorna försvinner, projektet avslutas, nuet blir till ett då.

Lagkamraterna kommer att finnas kvar i kontaktnätet, men ingen har egentligen valt mig till sin vän. De som står mig nära - för den jag är, inte för vad jag kan ge eller åstadkomma - finns utanför bubblan.

Så jag återvänder dit.
Och startar med bloggen.

Mitt i

Tänkte skriva nåt smart om att man måste ta det man vill ha. Inte vänta på att det kommer till dig av fri vilja. Och att jag själv sitter i ett hörn, snällt väntande och ser chanserna gå förbi.

Men jag är för trött.
Ville bara ge ifrån mig ett livstecken...