Vet inte varför jag inte skrivit på länge. Tidsbrist, helt klart; långa dagar, korta nätter, obefintliga pauser. Men ändå. Det tar mig en minut att skriva några rader, och jag brukar vilja berätta om vad som händer mig.
Jag har varit i en puppa. I en bubbla med ett enda mål, och på något sätt har jag fått för mig att det arbetet var det enda som var viktigt. De människorna, den processen, den deadlinen.
Nu har fjärilen kläckts. Nu flyger den - visserligen ännu under mitt beskydd, men likväl av egen kraft. Och jag börjar krypa ut ur min bubbla med insikten att allt detta tar slut. Människorna försvinner, projektet avslutas, nuet blir till ett då.
Lagkamraterna kommer att finnas kvar i kontaktnätet, men ingen har egentligen valt mig till sin vän. De som står mig nära - för den jag är, inte för vad jag kan ge eller åstadkomma - finns utanför bubblan.
Så jag återvänder dit.
Och startar med bloggen.
1 kommentar:
Älskade vän, välkommen åter. Det har varit lite tyst och tomt utan dina livfulla bloggrader. Men alla vi omkring dig, vi som följer din strävan, läser dina inlägg lever oss in i din verklighet vet att ibland är tiden alltför knapp för att hinna med allt det man vill och tycker sig vara tvungen att göra. Vi förstår....och ändå, så kul att du är här igen!!!
Skicka en kommentar